Vilken ställning har FSL i OAJ?

Alla hoppas att avtalsförhandlingarna mellan OAJ och Kommunarbetsgivarna resulterar i löneförhöjning för lärarnas del, noterade Mattias Fagerholm då han öppnade den första ordförandevalsdebatten som ägde rum i samband med FSL:s föreningskurs i Tammerfors på Runebergsdagen. Men hur stor skall den löneförhöjningen vara, blev frågan som riktade sig till de fyra ordförandekandidater som tills vidare gett sig in i kampen. Fagerholm efterlyste procenttal, utan förklaringar.

Jeanette Lindroos från Pargas inledde med 3,8 procent.

Jens Mattfolk från Raseborg ville ha över 5 procent.

Pamela Leka från Helsingfors sade 4 procent.

Inger Damlin från Vörå sade sig vara nöjd med 4,8 procent.

Samtliga utgick från ett tvåårigt avtal och att ”kiky-timmarna” slopas.

Kommunarbetsgivarnas (KT) arbetsmarknadsdirektör Markku Jalonen har sagt att om lärarna får 3,3 procent liksom exportindustrin, kostar det kommunerna 700 miljoner euro. Och kommunerna kassakistor sinar. Kandidaternas bud var alla över den procentsatsen.

– Jag baserar mina 5 procent på ett av förhandlingsmålen, att magistrar skall ha magisterlön. För att nå detta, måste lärarna få högre löneförhöjning än de som fick 3,3 procent. Det är inte vårt problem att funderar på varifrån arbetsgivaren tar de här pengarna. Samhället borde ha en gemensam syn på hur viktig utbildningen och lärarna är. Exportbranschen har sitt kunnande tack vare en stark skola. Då måste man också vara redo att hosta upp löner till lärarna, sade Jens Mattfolk.

Jeanette kallade sina 3,8 procent ett realistisk mål.

– Man kan sikta mot stjärnorna men får ibland vara nöjd om man kommer en bit framåt, sade hon.

Om löneförhöjningarna finansieras med höjda skatter är det allas problem, noterade Pamela Leka.

– Om regeringen uppfattar att utbildningen är viktig skall pengarna komma från något annat håll än kommunala skattemedel. Regeringen måste se till att det finns pengar för utbildning, sade Pamela Leka.

Inger Damlin tog fasta på löneprogrammet som en beståndsdel i förhandlingarna och noterade att en lärarlön bör börja på en trea, och alltså vara över 3000 euro per månad.

– Vårt fält, som till stora delar består av högskoleutbildade kvinnor, behöver ett sådant löneprogram i det här läget, sade hon.

– Fackets målsättningar måste spegla fältets behov. Till exempel har ”kiky-timmarna” för lärarna slagit väldigt snett och minskar välmående och ökar belastningsfaktorerna för lärare, sade Damlin.

Damlin, som har säte i OAJ:s styrelse, förutspådde en tuff avtalskamp och efterlyste solidaritet.

Leka höll med och betonades vikten av att lärarna skall mäkta med sitt jobb.

Att ha den allmänna opinionen bakom lärarna är väsentligt, betonade Mattfolk.

– Vi måste kunna argumentera för att lärarlönen skall börja på en trea och inte vara 2660 euro, sade han.

Det är ett hårt, målmedvetet arbete att nå ut med de rätta argumenten till de rätta personerna, många grupper inom den offentliga sektorn slåss om samma pengar.

För FSL:s del är det OAJ som sköter förhandlingarna och en av OAJ:s synliga målsättningarna är att överföra lärarna inom småbarnspedagogiken från AKTA, det allmänna kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet, till UKTA, det kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet för undervisningspersonal.

Är FSL:s ordförandekandidater redo att strejka för att detta skall uppnås?

Inger Damlin: Ja.

Pamela Leka: Nja…

Jens Mattfolk: Nej.

Jeanette Lindroos: Nej.

Damlin utvidgade sitt svar med att säga att lärare som strejkar i början av sommaren är ganska tandlösa, medan det har större effekt om lärarna inom småbarnspedagogiken strejkar då.

FSL i förhållande till OAJ

Hur skall FSL:s röst höras i stora, finska OAJ, undrade moderator Fagerholm.

FSL:s samarbetet med OAJ är nu utmärkt, med ledamöter i såväl fullmäktige som styrelse, sade Jeanette Lindroos.

– Men FSL:s ordförande skall synas aktivare på svenska i sociala medier och visa vår existens. Vi kan också synas i finska skolor.

Också Pamela Leka ser samarbetet som gott och naturligt och upplever inte att FSL står utanför förhandlingarna.

Jens Mattfolk, som är ombudsman på FSL, sade att FSL skall vara stolt över att vara ett självständigt förbund, till skillnad från till exempel Småbarnspedagogikens lärarförbund.

– Vi ska påverka i OAJ i de frågor som är viktiga för FSL, men det finns en hel del frågor där vi inte behöver vara med och leka. FSL är nog i ett beroendeförhållande till OAJ, men vi skall vara tydliga med vår egen roll.

– För tillfället finns det bekymmer på lokalplanet, som jag omedelbart skulle förbättra om jag var FSL:s ordförande. OAJ strävar mot att införa arbetsgivarspecifika föreningar, s.k. A-föreningar i stället för de nuvarande C-föreningarna. I A-föreningarna fins inte plats för FSL:are, utan de blir OAJ-medlemmar.

Inger Damlin tog fasta på detta och konstaterade att en övergång till annat slag av föreningar skulle ha betydelse för FSL:s lokala förhandlingsrätt. Hon sade dock att man inom OAJ har förståelse för FSL:s särart.

– På central nivå är man enig om hur det skall vara, där accepteras våra villkor och det finns ett klart avtal. Jag har själv suttit med i den arbetsgrupp som har berett ärendet. Men vår roll behövs ute på fältet och FSL:s ordförandes naturliga roll är att diskutera vilka villkor FSL kan omfatta.

Jens Mattfolk uttryckte för sin del en oro för att den personliga förståelsen hos vissa aktörer inom OAJ på det lokala planet kan variera.

– Vi inom FSL är synnerligen betrodda inom OAJ, riposterade Damlin.

– Men vi måste kunna spelreglerna inom OAJ och följa en viss tågordning då vi för fram vår åsikt.