I grundskolan brottas vi fortfarande med de kunskapsluckor som växte ur svallvågorna av distansundervisningen. Barn och unga med livet framför sig måste alltid ges möjlighet att få stöd av närvarande vuxna som ser och hör deras behov. Grundskolan måste kunna fungera som en utjämnare, en möjliggörare för alla oberoende av bakgrund och utmaningar.
När befolkningsutvecklingen förändrar förutsättningarna för skolnätet är det tid att analysera, utveckla och blicka framåt. Då har vi inte råd att vara bekväma och tro att det gamla beprövade alltid är bäst. Vi måste vända på varje sten för att se hur vi kan utveckla utan att tumma på vare sig kunnande eller mående. I det arbetet ingår det naturligtvis en hälsosam diskussion om hur vi kan utnyttja den digitala teknologin för att förkorta avstånden mellan elever, lärare och den fysiska skolbyggnaden. Det är självklart att frågan om distansundervisning dyker upp.
Distansundervisning är en möjlighet som redan utnyttjas i ämnen som till exempel religion för en minoritet eller unika tillvalsspråk. Även specialarrangemang i skärgården eller vid sjukdom är uppenbara tillfällen där vi behöver distansundervisning. I Svenskfinland finns många goda exempel på när det här formatet fungerar. Varför? Jo, en avgörande faktor är att vi aldrig lämnar de här undervisningsgrupperna utan lärare, det handlar om genomtänkta lösningar med närvarande pedagoger.
De här exemplen bör ändå klassas som undantag som bekräftar regeln om att undervisningen i grundskolan ska bygga på en interaktion mellan lärare och elever i klassrummet. Att vara lärare är att gå bredvid, se och stöda elever. Mycket av den sociala interaktionen går förlorad när skärmen kommer emellan.
I Sverige har man varit noggranna med att i lag definiera skillnaden mellan distansundervisning och fjärrundervisning. Distansundervisning är då elever och lärare är åtskilda i både rum och tid, utan krav på en närvarande lärare i rummet. Men distansläraren ska ha regelbunden kontakt med eleverna via digitala inslag. Fjärrundervisning definierar man som interaktiv undervisning på distans, med tillägget att eleverna finns i en skollokal och har tillgång till en närvarande lärare. Trots tydliga definitioner har man misslyckats. De önskade inbesparingarna uteblir eftersom kvaliteten lider och intresset för att undervisa sjunker bland lärarkåren.
Trots att samhället letar vägar att bryta normer för att spara finns det ingen orsak att öppna upp grundskolans lagstiftning till förmån för distansundervisning. Att skola också är mera än undervisning blev tydligt efter åren med pandemin. Att öka distansundervisningen är att utmana den unga generationens mående och rätt till jämlik utbildning, en risktagning som borde ingå i varje kostnadskalkyl som möjligen driver frågan om digitaliseringen i skolan.
Ett restriktivt förhållningssätt är att värna om den unga generationen. Vi behöver försäkra oss om att lärarna har kontroll över den digitala utvecklingen. På så sätt värnar vi om lärarstatusen, stärker läraridentiteten och bygger en stark kunskapsnation.
