Hela läsåret har det varit likadant. Förr eller senare börjar någon prata om AI. Ofta jag. Med AI menar jag ChatGPT. Det där webbfönstret som skapar text på beställning. Just den avgränsningen följs ofta av kommentarer om att AI faktiskt funnits jättelänge. Det stämmer. Men vi skippar det idag.
Efter ämnesintroduktionen följer oftast en runda där man berättar sin favorit-AI-historia. Min mäktigaste är när jag funderade på hur ChatGPT kunde användas för visuella analyser. Inspirerad av min fars kommande 80-årsdag laddade jag upp 15 bilder på honom, med plats- och tidsinformation. Sedan bad jag om svar.
Det blev bitvis jättebra. Särskilt i texter som inte handlade om just honom, utan om positionen, om en åldrande österbottnisk man på isen, med vinterfisket som ett sätt att skapa sociala rum genom görande och närvaro. Jag är fortfarande imponerad.
Nästa rätt på AI-diskussionsmenyn är alltid kritik. Vissa går rakt på den. Vanliga ämnen: fusk och plagiat, epistemisk, alltså kunskapsmässig, osäkerhet och brist på insyn, och allmän skepsis inför global teknologikapitalism.
Alla tre är relevanta. Men det kan vara att vi redan är rökta. Johan Lundin, professor i informatik vid Göteborgs universitet, sade förra veckan att inom bara några år kommer alla anvisningar om att ange om och hur man använt AI försvinna. Det kommer helt enkelt inte vara meningsfullt att försöka urskilja var människoproducerad text börjar och slutar.
Det är svårt att föreställa sig alla implikationer av en sådan förändring. Men det kan vara bra att veta att liknade kritiska argument som om AI idag har framförts för ett par tusen år sedan av filosofen Platon inför införandet av skriven text i stället för talad argumentation. Och av många inför datorernas intåg på sjuttiotalet.
Om det regnar i sommar eller familjen krisar eller man annars bara är sugen på en lågkvalitetsskannad pdf-bok på skärmen kan man lära sig mera om sådant i litteraturprofessorn Walter Ongs lilla men fantastiska bok Orality and literacy. Den handlar om hur övergången från det talade till det skriftliga transformerade våra sätt att tänka och vara.
Eller så kan man bara samla en lång lista frågor som man kan ta itu med i augusti. För frågor, vet ni, det är framtidens viktigaste intellektuella verktyg. Brukar jag säga när jag stiger upp från AI-samtalen och går för att hämta kaffe.
Vad de säger när jag gått vet jag inte. Kanske de frågar sig varför den som hyllar frågor ändå mest verkar vara intresserad av sina egna svar? Kanske de suckar över detta eviga AI?
