Skolan har alltid varit en plats för lärande. Men ibland verkar den också vara en plats där tjänstemän och konsulter får testa fantasifulla idéer.
Runt 2009–2011 dök så kallade IT-stolpar eller IT-kiosker upp i vissa högstadier och gymnasier i Helsingfors. Vi levde fortfarande i efterdyningarna av Nokias storhetstid, och tanken bakom projektet var säkert god: eleverna skulle snabbt kunna söka information på internet utan att behöva gå till datasalen. En pelare att samlas kring. I praktiken fick installationerna snart ett mindre smickrande smeknamn: porrpelare. Eleverna hittade förstås betydligt mer lockande innehåll än läroboksmaterial och nyhetssidor att samlas kring. Pelarna blev mest ett skämt och någon pedagogisk revolution blev det aldrig. Deras historia blev kort.
Femton år senare verkar traditionen leva vidare. På vissa skolgårdar har det installerats så kallade trygghetsstolpar. Tanken är att elever som känner sig hotade eller utsatta ska kunna kalla på hjälp. Även här är syftet gott. Ingen vill se mobbning eller trakasserier i skolan. Samtidigt väcker satsningen frågan om vi ibland tror att tekniska lösningar kan ersätta vuxnas närvaro.
Om en elev blir trakasserad på skolgården, hjälper det verkligen att det finns en stolpe som skickar en signal till en rastövervakare? Eller hjälper det mera att det finns tillräckligt många vuxna på plats som känner eleverna, ser vad som händer och ingriper direkt?
Detta tycks vara skolvärldens återkommande mönster. Först identifierar någon ett problem. Därefter köps en ny teknisk lösning in. Lärare får ibland en snabb introduktion, och ibland ordnas till och med en invigning. Nu några år senare står en sned stolpe på gården och Välkky-mobiler som samlar damm i kapprummet. Det ursprungliga problemet fortfarande finns kvar. De enda som säkert tjänade på satsningen var företaget som sålde produkterna.
Historien är full av liknande exempel som snabbt blivit dammiga. Interaktiva skrivtavlor skulle revolutionera undervisningen. Pedometrar skulle få barn att röra sig mer. Surfplattor skulle göra eleverna mer motiverade. Diverse digitala plattformar skulle minska lärarnas arbetsbörda. Ofta blev verkligheten betydligt mer komplicerad än reklambroschyrerna lovade. Skolan fick anpassa sig till lösningar som de sällan själva hade efterfrågat.
Det märkliga är att de mest framgångsrika lösningarna sällan är de mest spektakulära. Engagerade lärare, fungerande elevvård, skolcoacher, skolfarfarverksamhet och fler vuxna i skolvardagen har ofta större betydelse än digitala plattformar och tekniska stolpar.
Man kan bara undra vad nästa stora innovation blir. Om historien lär oss något är det att den förmodligen redan är beställd. Hoppas det inte blir ett stolpskott.
