Antalet barn som hemundervisas har tredubblats de senaste åren, samtidigt som vi vet relativt lite om hur det går för dem. Fenomenet är inte stort, men det växer. Därför startade jag för ett år sedan en utredning om hemundervisningen för att få bättre information om nuläget och förslag på åtgärder.
I den offentliga debatten handlar hemundervisning ofta om föräldrarnas rätt att välja. För mig är frågan snarare: hur säkerställer vi barnets rätt till utbildning?
I Finland har vi valt att bygga vårt utbildningssystem på genomtänkta läroplaner och stark tillit till våra högutbildade lärare. Inget barn ska lämnas åt slumpen, och alla ska få det stöd de behöver.
För de allra flesta barn sker utbildningen inom skolans ramar. Men för barn som hemundervisas ser verkligheten annorlunda ut.
Idag räcker det med en enkel anmälan för att man ska kunna ta sitt barn ur skolan. Någon undervisningsplan krävs inte. Uppföljningen av undervisningen varierar från kommun till kommun. I vissa kommuner kan det innebära en eller två träffar per år – och i andra kan uppföljningen ske på distans. Jag har svårt att se hur det skulle ge en tillräcklig bild av hur eleven når målen i läroplanen.
Det som också oroar mig är att endast omkring hälften av de hemundervisade eleverna får ett avgångsbetyg från grundskolan. Det kan få stora konsekvenser för en elevs framtid.
För att få en tydligare bild av läget lät undervisnings- och kulturministeriet genomföra en utredning om hemundervisning. Inte för att ifrågasätta alla familjer som valt denna väg. Många gör ett omsorgsfullt arbete, ofta av vägande skäl. Syftet var att få en bild av nuläget och att säkerställa att varje barn får den utbildning som det har rätt till.
Jag har nu linjerat den fortsatta beredningen kring vissa åtgärdsförslag: Det vore rimligt att vårdnadshavare lämnar in en ansökan och redovisar hur undervisningen ska ordnas. Jag vill också utreda om det kunde finnas kriterier för vilka skäl som kan anses godtagbara för att man ska kunna övergå till hemundervisning. Samhället måste samtidigt ha bättre möjligheter att ingripa om ett barn inte gör tillräckliga framsteg, och uppföljningen måste vara systematisk.
Dessutom bör alla hemundervisade elever avlägga den särskilda examen som ger rätt till avgångsbetyg, så att ingen hamnar i ett sämre läge när det är dags att söka vidare till fortsatta studier.
Ett barn har bara en skoltid. Därför måste vi vara säkra på att varje barn, oavsett var undervisningen sker, får de kunskaper och färdigheter som behövs för att kunna forma sin egen framtid. När vi diskuterar hemundervisning får fokus därför inte ligga på de vuxnas val. Fokus måste ligga på barnets bästa. Det ansvaret kan vi inte välja bort.