Uppslukas det svenska i tvåspråkiga lösningar? Så rubricerade tidningen Läraren (nr 15/2026) artikeln där det redogörs för vilka språkliga aspekter som utbildningsanordnarna bör beakta när den grundläggande utbildningen arrangeras samt hur språkundervisningen bör ske i enlighet med läroplansgrunderna.
I korthet är skolans undervisningsspråk antingen finska eller svenska och undervisningen ska arrangeras separat för vardera språkgruppen. I artikeln beskrivs också hur kommunerna utöver den lagstadgade grundläggande utbildningen också kan erbjuda frivilliga arrangemang för språkundervisningen såsom språkbad eller undervisning på två språk.
I artikeln konstateras att man i vissa tvåspråkiga kommuner har gått in för lösningar som inte till alla delar följer de ovan nämnda riktlinjerna. I Vörå kan man exempelvis fråga sig om den så kallade språkberikande undervisningen i Oravais de facto kan betraktas som frivillig. Rör sig utbildningsanordnarna i en juridisk gråzon i fråga om tvåspråkiga undervisningsarrangemang? Med ett minskande elevunderlag är det sannolikt att tvåspråkiga lösningar av olika slag kommer att aktualiseras i större utsträckning framöver.
”Mycket kritisk”
Tidningen Läraren har bett FSL:s ordförandekandidater Christoffer Sourander, Linda Felixson och Pocke Wikström kommentera artikeln.
– Är grundtanken faktiskt att stöda språkutvecklingen hos eleverna eller handlar det om ekonomiska eller strukturella lösningar för skolor som man vill motivera med så kallad språkberikande undervisning. Om nyckelordet här är frivillighet så ter det sig ju lite märkligt att det inte existerar enspråkiga alternativ, säger Christoffer Sourander.
– Som grundregel anser jag att man ska värna om att få ha en egen skola på sitt eget språk. Samtidigt vet jag av erfarenhet att man ibland behöver se på lösningar som liknar de nämnda i artikeln för att mindre byaskolor ska kunna fortsätta vara verksamma. Att dela på utrymmen och material sparar på kostnader i en kommun där ekonomin är svag och elevantalet sjunker, säger Linda Felixson.
– Språkbad eller språkberikande undervisning grundad i pedagogiska styrdokument och som erbjuds som en möjlighet utifrån ett val, ett genuint val, förhåller jag mig positiv till. Är motivet att minska på kostnaderna för undervisningen eller behålla en skolstruktur som annars inte är försvarbar förhåller jag mig mycket kritiskt, säger Pocke Wikström.
– Om det behövs sparas i kommunerna är undervisningen på det egna språket det sista vi ska spara på. Att spara bort svenskan i Finland är inte ett alternativ, säger Sourander.
– FSL behöver värna om att eventuella tvåspråkiga lösningar inte sker på bekostnad av svenskan, eller att vi naggar på behörighetskraven för personalen, säger Felixson.
– En minoritet måste alltid slå vakt om sina rättigheter och försvara dem. Det ser ut att finnas skäl att se över lagstiftningen så att utrymmet för tolkning minimeras, säger Wikström.
UBS blandar sig inte i
Tidningen Läraren har inför artikeln konsulterat tjänstemännen vid Utbildningsstyrelsen för att få klarhet i vad som gäller och vad som är förenligt med läroplansgrunderna. Vid UBS har man dock avböjt att kommentera specifika undervisningsarrangemang. ”I artikeln framkommer klart och tydligt vilket regelverket är. Utbildningsstyrelsen tar inte ställning till enskilda utbildningsanordnares beslut om anordnande av utbildning och undervisning”, konstaterar undervisningsråd Maj-Len Engelholm.
Skepticism på fältet
Den finlandssvenska lärarkåren är skeptisk när det kommer till tvåspråkiga lösningar och inställningen har blivit alltmer njugg. I FSL:s medlemsundersökning år 2025 uppgav 63 procent av respondenterna att FSL inte ska stöda försök med tvåspråkig undervisning. År 2021 svarade 41 procent nej. Fler respondenter tycker också att FSL ska jobba för att svenska skolors verksamhet ska bedrivas i egna byggnader. 53 procent år 2025 jämfört med 48 procent år 2021.
Text: Mattias Fagerholm
