Den finländska lagstiftningen känner inte till begreppet tvåspråkiga skolor. På den punkten är lagen tydlig och lämnar inte utrymme för tolkning. I lagen om grundläggande utbildning står det nämligen att ”skolans undervisningsspråk är antingen finska eller svenska” och att ”undervisning i modersmålet meddelas utgående från elevens undervisningsspråk i finska, svenska eller samiska”. I lagen slås det dessutom fast att ”en kommun som har såväl finsk- som svenskspråkiga invånare är skyldig att ordna grundläggande utbildning och förskoleundervisning separat för vardera språkgruppen”.
– Vi har ett finskt och svenskt skolsystem och man har rätt att gå i skola på någotdera språket, säger Minna Polvinen, konsultativ tjänsteman vid Undervisnings- och kulturministeriet.
Lagstiftningen är alltså tydlig och rätt strikt. Undervisningsspråket ska vara antingen finska eller svenska och språkgrupperna bör undervisas separat. Hur kan det med en strikt lagstiftning ändå komma sig att tvåspråkiga lösningar i olika former dyker upp?
Liberalt regelverk för språkundervisning
Det beror på att när det kommer till språkundervisningen så är regelverket synnerligen liberalt. I lagen om grundläggande utbildning står det att ”en del av undervisningen kan meddelas på något annat språk, om detta inte äventyrar elevens möjligheter att följa undervisningen”.
Staten uppmuntrar både språkbad och tvåspråkig undervisning. I år finns en pott på 840 000 euro att söka för ändamålet vid Utbildningsstyrelsen. Politiska röster har höjts för utökad undervisning på engelska.
Terminologin i fråga om språkundervisningen är aningen förbryllande så det är kanske på sin plats att reda ut begreppen. I fråga om språkparet finska-svenska används begreppet språkbad men om det handlar om andra språkpar så talar man om tvåspråkig undervisning.
I läroplanen utgår man från omfattande och mindre omfattande undervisning på två språk. Omfattande undervisning som genomförs på två språk indelas i tidigt fullständigt språkbad i de inhemska språken och annan omfattande undervisning på två språk. I tidigt fullständigt språkbad ska andelen undervisning som ges på språkbadsspråket utgöra minst 50 procent av hela programmet. I annan omfattande undervisning på två språk ska minst 25 procent av undervisningen ordnas på målspråket. Därtill kan undervisningen ges som mindre omfattande undervisning på två språk, och kallas då språkberikad undervisning.
– Då undervisas mindre än 25 procent av innehållet i läroämnena på ett annat språk än skolans undervisningsspråk, säger Yvonne Nummela, undervisningsråd vid Utbildningsstyrelsen.
Språkundervisningen ska vara frivillig
En tvåspråkig kommun är alltså skyldig att ordna grundläggande utbildning separat på finska och svenska. Men utöver detta kan kommunen även välja att arrangera språkundervisning så som läroplanen föreskriver.
Språkbad och undervisning på två språk förekommer närmast i kusttrakterna och i de stora städerna, men möjligheten finns för alla landets kommuner. Frivillighet är dock nyckelordet här. Språkbad eller undervisning på två språk kan beskrivas som en ”nice to have”-grej för kommunerna. Men det ska inte ske på bekostnad av en enhetlig utbildningsstig på både finska och svenska.
Också Thomas Sundell, jurist vid Tillstånds- och tillsynsverket, betonar frivilligheten i sammanhanget.
– Det kommer alltid att finnas elever som inte kan ta till sig undervisning på ett annat språk. Ingen kan tvingas in i det utan det behöver vara ett frivilligt arrangemang, säger Sundell.
Minna Polvinen vid UKM understryker att språkbad och undervisning på två språk uttryckligen handlar om språkinlärning. Den ordinarie grundläggande utbildningen är en helt annan sak och dessa ska inte blandas ihop.
Frivilligt på riktigt?
Tidningen Läraren har tidigare rapporterat om Isnäs skola i Lovisa och Oravais skola i Vörå. I Isnäs samarbetar man tätt med Isnäsin koulu och i konst- och färdighetsämnena undervisas språkgrupperna tillsammans på två språk. Också i Vörå har man suddat ut gränsen mellan samlokaliserade Oravais skola och Oravaisten koulu på samma sätt. Rektor Jan Hermans beskriver lösningen som språkberikad undervisning.
Det finns ändå vissa frågetecken kring arrangemangen. Olika former av språkundervisning ska ses som ett frivilligt tillägg i det kommunala utbildningsutbudet. I Vörå finns endast en finskspråkig skola, Oravaisten koulu. Det innebär att alla finskspråkiga eleverna hänvisas till en skola med språkberikad undervisning. I Oravais uppger man att ingen elev har önskat välja bort modellen. Man kan ifrågasätta om det i praktiken finns något val då övriga alternativ inte existerar i kommunen. En principiellt intressant fråga är vad som sker om en vårdnadshavare inte önskar språkberikad undervisning. Skulle eleven i detta fall exempelvis erbjudas skolgång i grannkommunen? Tidningen Läraren har ställt frågan utan att få svar.
Frågan är om man i de ovan nämnda exemplen befinner sig i en juridisk gråzon. Är det de facto ett frivilligt språkundervisningsarrangemang eller ser vi här ett nytt sätt att arrangera den svenskspråkiga och finskspråkiga undervisningen parallellt?
Text: Mattias Fagerholm
Illustration: Sebastian Dahlström
