”Jag vaknar på morgonen med en klump i magen. Jag vet att mina kompisar är där. Jag vet att läraren väntar. Jag vet att skolarbetet blir liggande. Men jag kan bara inte gå dit.”
Då vi pratar om problematisk skolfrånvaro är det lätt att tänka att eleven inte vill gå till skolan då det i själva verket är så att eleven helt enkelt inte klarar av det. Det är kanske det här som är svårast att förstå då vi talar om problematisk skolfrånvaro.
Dagarna blir till veckor, veckorna blir till månader och antalet frånvarotimmar skjuter i höjden. Under tiden börjar möten kring oron angående frånvaron. Vartefter frånvaron ökar blir det allt fler människor runt bordet.
Det dokumenteras och det skrivs planer som utvärderas. Alla går hem från mötena med papper i händerna och en trötthet i blicken.
Vi i skolan ser hur hemmen kämpar, man väcker, förhandlar, uppmuntrar, lockar och försöker förstå vad som skaver. I skolan gör lärarna också vad de kan. De registrerar frånvaro och följer instruktionerna då Wilma plingar. Lärarna kontaktar hemmet, kallar till möten och dokumenterar varje steg, så är systemet. Pedagogiska lösningar testas, eleven hörs och överenskommelser görs.
Alla gör något, men inget hjälper på riktigt och dilemmat växer oss ur händerna.
När samhället talar om problematisk skolfrånvaro utgår man ofta från att problemet är skolans att lösa men det här är väldigt sällan enbart en pedagogisk fråga. Den handlar om psykisk hälsa, familjesituation, neuropsykiatriska utmaningar, sociala relationer och mycket mer.
Ett tätt sektorövergripande samarbete är en förutsättning men ofta också en bristvara då det kommer till skolfrånvaron. Trygga vuxna behövs inte enbart i skolan utan också inom andra instanser där man möter barnet. Vi vet att resurserna tryter i dessa sektorer också, men det är trots allt ofta i skolan där ansvaret landar.
Kommun efter kommun bygger egna modeller och egna lösningar. Kunskapen varierar och leder lätt till att också stödet varierar. Vi ser att skolfrånvaron som fenomen ökar, men som samhälle står vi handlingsförlamade och stirrar.
Och jag hör lärarnas frustration. På vilken arbetstid ska allt samarbete med hemmen vecka efter vecka göras? På vilken tid ska jag sitta på alla dessa möten? Det är en berättigad fråga. Och vilka blir konsekvenserna om en lärare säger ”nej jag kan inte delta, min samplanering är fylld”? Läraren tvingas ta itu med elevernas problematiska skolfrånvaro som en ”hobby” i stället för en del av sitt avlönade jobb.
Vem borde egentligen ha den samlade kunskapen och det övergripande ansvaret? Vem ska se till att eleven får rätt stöd i rätt tid? För tillfället springer alla åt olika håll medan det barnet eller ungdomen står kvar på samma plats och brottas med egen vardag.
