– Vi vet att det är 80 procent mindre risk att du blir kriminell eller radikaliseras om du har gått ut ur gymnasiet. Utbildning är a och o, säger hon.
Christine Namdar är själv lärare i grunden och har bland annat jobbat som speciallärare i den invandrartäta Stockholmsförorten Järva. Nu forskar hon i radikalisering bland unga och är doktorand vid Åbo Akademi och gästforskare vid Helsingfors universitet.
– En del av mina elever hade erfarenheter av att vara med i gängaktiviteter eller brottsliga handlingar. Vi lärare i förorterna var väl medvetna om problemen. Vi såg dem många år före regeringen agerade. Vi har inte explosioner i London eller New York, men nog i Sverige. Ingen hörde signalerna.
Vad är det man borde ha hört?
– Bra fråga. För det första borde vi inte ha varit så segregerade. Det som är ”out of sight” är ”out of mind”, säger Namdar och syftar på de bostadsområden där det finns en massa olika kulturer men inga infödda svenskar.
Det är svårt att sätta fingret på en enskild orsak till det våld som har eskalerat i Sverige. Frågan är komplex och Namdar lyfter fram utanförskap, osäkerhet och en känsla av meningslöshet. Pojkarna söker en gemenskap och hittar den i gäng som dessvärre ofta har kriminella förtecken. Det handlar långt om pojkar med invandrarbakgrund men i allt större utsträckning finns också helt ”vanliga” svenska medelklasspojkar i gängen.
En orsak till att pojkarna känner sig vilsna är vad Namdar beskriver som kognitiv dissonans, dvs det finns en rådande värdering hemma men en helt annan i samhället.
– Det här är en av de största riskerna för att drabbas av psykisk ohälsa. Vi måste ha vissa gemensamma grundvärderingar. Våra demokratiska värderingar måste betonas i skolan, inte bara för invandrarbarnen utan för alla barn.
Inkluderande nationalism
Christine Namdar säger att det bör finnas någon gemensam nämnare som alla kan samlas kring. I Sverige är man väldigt tillåtande och framhåller gärna att man ska värna om den bakgrund och kultur som eleverna med invandrarbakgrund har. Att med våld försöka göra invandrarna till svenskar är knappast lösningen. Men ett stänk av nationalism kan faktisk också vara till godo, förutsatt att den är inkluderade.
– När jag var i Tammerfors på hockey-VM såg jag inflyttade afghaner som hejade Suomi, Suomi. Något motsvarande hade man aldrig sett i Sverige. Det är bättre med en ”Suomi -isänmaa” mentalitet än ett svagt, luddigt och kravlöst Sverige. Det är fint att det finns något man kan bli en del av.
Misslyckad integrering
När man försöker hitta vägar ut ur segregeringen och gängbildningen har utbildningen en nyckelroll. Men inom den svenska skolan sysslar man nu mest med att släcka bränder, menar Christine Namdar. Hon är på många punkter kritisk till de svenska vinstdrivande friskolorna. Det finns många problem förknippade med dem, menar hon. Att öppna friskolor i problemkantade förorter är en lukrativ affär, men skolorna kan också i värsta fall bidra till en ökad segregering.
– Problemet är att många skolor inte är svenskspråkiga och du måste lära dig svenska för att kunna integreras. I många grundskolor lär sig eleverna inte tillräckligt god svenska vilket gör att de inte klarar gymnasiet. Vi har till exempel islamistskolor där man nog läser koranen men inte lär sig skriva på svenska.
Vi har islamistskolor där man nog läser koranen men inte lär sig skriva på svenska.
Christine Namdar
Går Finland samma väg?
I Finland har vi inte ännu sett samma utveckling som i Sverige. Men visst finns risken för att vi får se en liknande utveckling även här. Christine Namdar lyfter fram den finländska skolan som en orsak till att det ser ljusare ut hos oss.
– Skolsystemet fungerar i Finland. Och ni ställer redan nu frågan hur man ska göra för att inte gå Sveriges väg, man är lite förebyggande. Finland är inte heller segregerat på samma sätt som Sverige.
Vad borde man göra i den finländska skolan nu?
– Man borde reflektera över vad som sker runtomkring eleverna och i världen. Samhället förändras och vi måste kunna förklara för barnen vad som sker. Vi behöver en dialog för att hitta en enighet i vår mångfald, en dialog så att vi förstår varandra. Och så behöver vi också handling, ord utan handling är bara en vacker tanke. Reflektion, dialog och handling, säger Christine Namdar.
Text och foto: Mattias Fagerholm
