Paulina Nyman-Koskinen har bott i Jyväskylä i nästan 30 år och undervisar blivande svenskalärare vid Jyväskylä universitet. Men hon är uppvuxen i Nedervetil och dialekten var hennes första språk, standardsvenska lärde hon sig i skolan.
– Även här i Jyväskylä talar jag dialekt med mina barn, säger hon.
Redan år 2013 inledde hon arbetet med sin doktorsavhandling och materialet samlade hon in i en skola i Kronoby. Nu, drygt tio är senare, har hon kommit i mål och resultatet är avhandlingen ”Ai tässä on undertrå?” Språkpolicyer i ett flerspråkigt finlandssvenskt klassrum i Österbotten. Det är fråga om en fallstudie där hon fokuserade på elevernas språkbruk i årskurs 3.
– Hur pratade man med varandra? Hur spelade dialekten in. Jag har också tittat på policydokument och hur de realiseras i praktiken, säger Paulina Nyman-Koskinen.
Rubriken ”Ai tässä on undertrå?” föddes under en lektion i syslöjd där eleverna ska ta symaskinskörkort och en elev hade problem med symaskinens undertråd. Som rubriken ger vid handen är det inte endast fråga om dialektala inslag utan en rätt stor del av eleverna hade också finskspråkig bakgrund. Finskan var dock inte framträdande i klassrummet.
– De elever som hade finskan i sin repertoar pratade sinsemellan ganska mycket finska. Men de gjorde det aldrig med läraren. Med läraren var det dialekt eller standardsvenska som gällde, det var eleverna mycket medvetna om
– Dialekten var det huvudsakliga språket i klassrummet bland eleverna. Och där blandades inslag av standardsvenska in.
Hur förhöll sig lärarna till det här?
– Alla lärare var mycket måna om att hålla fast vid standardsvenska. Även om eleverna talade dialekt så upprätthöll de standardsvenskan.
– Lärarna utnyttjade dialekten som en resurs. Till exempel vid läxförhör kunde eleverna använda dialekt och lärarna byggde vidare och parafraserade på standardsvenska. Men aldrig så att läraren hade avbrutit eller korrigerat elevernas dialektbruk.
Helt konkret, hur gjorde de?
– Till exempel när man i klassen diskuterade olika slags texter frågade läraren: Vad är en fabel? En elev svarade på dialekt: ”He e ein historie som innehalder små djura.” Och läraren svararade: Precis, det är en berättelse där djur är inblandade.
Paulina Nyman-Koskinen förespråkar en transspråkande pedagogik dvs att man ser elevernas alla språkkunskaper som en resurs. Det skapas ett utrymme där eleverna tillåts använda dialekten som en resurs i sitt lärande.
Det finns alltså inga skäl att dämpa de dialektala inslagen i skolan, snarare tvärtom?
– Det är just det som min slutsats är. Jag har inte tagit ställning till om standardsvenskan lider och vad som händer med den. Men när eleven lär sig och hen undervisas så är det till fördel om alla språkresurser kan användas. Man borde se dialekten som en resurs, inte ett hinder.
Blir då standarsvenskan lidande? Nyman-Koskinen säger att hennes studie inte ger ett svar på den frågan. Men hon hänvisar på allmänt plan till tidigare forskning som pekar på att det kan vara utmanande för elever med en stark dialekt att lära sig standardsvenska.
– Eleverna hade svagare kunskaper i standardsvenska för dialekten hade en så stor roll.
I Kronoby är man uppenbarligen väl medveten om detta. I skolans egen läroplan hade man nämligen explicit standardsvenska som ett eget tyngdpunktsområde. Man var alltså tillåtande i fråga om dialekten men betonade samtidigt betydelsen av standardsvenska.
– Jag ser att det är viktigt att läraren fungerar som en språklig förebild och använder ett gott språk.
Finskan då? Ska man också se den som en resurs i den svenska skolan?
– Under friare lektioner, till exempel i syslöjd, blev det rätt mycket finska. Man kan se finskan som en resurs, men hur mycket ska man tillåta det. Det är en svår fråga. Här hade lärarens en språkstrategi. När hon tyckte att det blev för mycket finska använde hon en imaginär knapp och sade ”svenska knappen flickor”. Läraren styrde det finska språkbruket, men kommenterade aldrig dialektbruket.
Vilken språklig bakgrund hade lärarna? Kunde de tala dialekt?
– Genast när lärarna lämnade klassrummet svängde de till dialekt. Det var det 100 procent dialekt i lärarrummet, skrattar Paulina Nyman-Koskinen.
Text: Mattias Fagerholm
Foto: Star Image Jyväskylä
