En av lärarnas viktigaste uppgifter är bedömning. Det är ett tjänstemannaansvar men samtidigt ett mycket komplicerat uppdrag.
Bedömningen har reviderats ett par gånger under tiden med nuvarande läroplan, kriterier har skärpts och kompetenser förtydligats men utan den inverkan på läranderesultaten i landet som man önskat. Helt klart är också det inte åstadkommits jämförbara vitsord.
Den här våren har ett lagförslag kring en så kallad kunskapsgaranti i grundskolan lagts fram. I korthet vill man garantera en minimikunskapsnivå för att kunna gå vidare till nästa klass och förenhetliga bedömningen.
Jag ringer min vän Camilla Svens-Liavåg som ägnat år av forskning åt ämnet och disputerat på just temat bedömning. Det var ett inspirerande samtal.
Vi har en grundskola som är baserad på forskning och följaktligen är det av högsta vikt att bedömningen gör det också. En självklarhet för en likvärdig grundskola är att slutvitsorden i årskurs nio är jämförbara. Däremot är det en helt annan fråga huruvida det är möjligt att göra bedömningen av studiernas gång jämförbara.
Låt oss säga att vi går in för att förtydliga bedömningskriterierna för att komma åt att allt för många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga färdigheter. Och att vi bakom ordet rättvisa lägger tanken om att samma prestation ska ge samma vitsord också under studiernas gång i samtliga årskurser. Då uppstår en problematik där vi inte riktigt vet vad det är vi mäter och vad vi väger in i vitsorden. Det finns inga riktlinjer för hur stor del av ämnesvitsordet som ska bestå av kompetenser respektive arbete. Inte heller finns det definierat i vilken mån dessa kan kompensera för bristande kunskaper.
Bedömningen av arbete är ytterst subjektiv men blir någon typ av kvasiobjektivitet när vi omsätter den i siffror. Hur ska man egentligen förhålla sig till bedömningen av kompetenser och arbete ur ett rättviseperspektiv? Lägg dessutom till att lärare i Finland har en autonom ställning i sin läroplansenliga undervisning och utför den formativa bedömningen utgående från att aktivt och engagerat grepp för att lära känna eleverna. Läraren förutsätts sedan plötsligt växla grepp och bli objektiv och enbart förhålla sig till kunskap. En omöjlig uppgift, eller åtminstone en grannlaga balansering i något osäkra farvatten.
I stället för en n:te revidering är det läge för en gedigen forskningsbaserad analys för att sedan se över själva bedömningsuppdraget. Kunskapsgarantin får inte enbart bli en precisering av bedömning på lagnivå. Vill vi få till stånd en förändring som blir rättvis för eleverna och uppfyller ambitionerna med jämförbara vitsord och en högre kunskapsnivå, måste vi se över både bedömningsuppdraget och lärarnas förutsättningar för att utföra det.
