Jenny Sylvin

Jag har språköra men i förhållande till sverigesvenskan är jag tondöv

I min familj talas två varianter av svenska: finlandssvenska och sverigesvenska. Min dotter, som har finlandssvensk far, talar finlandssvenska liksom jag själv. Min man talar sverigesvenska och våra gemensamma söner vacklar. När storebror var ett och ett halvt bodde vi en kort tid i Sverige. Länge hörde man vilka ord han börjat använda under Stockholmsmånaderna: han kunde säga åpa och dåtor, medan andra ord med långt a-ljud,  till exempel mat och saga, lät alldeles finlandssvenska i mina öron. Sedan vi flyttat till Finland igen är det bara far och tv som talar sverigesvenska. Då var lillebror blott ett par månader gammal, så hans språk är knappast påverkat av Sverigevistelsen. Däremot är det faktum att han är född i Sverige viktigt för honom, och det hörs bland annat i språket. Jag vet inte alltid om man menar tag eller tåg, för han uttalar dem så pass lika.

Jag var närmare trettio och så gott som färdig magister i nordiska språk när jag alls blev medveten om att man på sverigesvenska uttalar tomten och tomten olika beroende på om man talar om en tomt eller en tomte. Jag visste alltså inte att de där lite sjungande sverigesvenska böjarna är betydelsebärande – man kan alltså inte bara lägga dit dem på måfå. Min man brukar roa sig med att uttala orden fel när han pratar med mig för att se om jag märker något. Det enda jag lägger märke till är hans finurliga min och då frågar jag om han fånar sig med tonaccenten nu igen.

Jag som är uppvuxen i huvudstadsregionen och talar en standardnära finlandssvenska har knappt någonsin behövt anpassa mitt språk. Mitt privatspråk ligger helt enkelt så pass nära normen för offentligt språk i Finland att privatspråket kan användas i så gott som alla situationer. Men personer som har en dialekt som modersmål känner ofta ett behov av att göra större anpassningar i språket enligt olika situationer. Många dialekttalare har fått kämpa för att tillägna sig en annan varietet i skolan för att det inte varit tillåtet att tala dialekt. Jag har märkt att finlandssvenskar som vuxit upp med en dialekt som modersmål (och kanske svensk tv) har mer vältränade öron än jag och snappar lätt upp sverigesvenskans tonaccent, vokalkvalitet och annorlunda sje-ljud. De uppfattar nyanser som jag med min tondöva standardfinlandssvenska inte uppfattar, än mindre lyckas producera själv.

Fast egentligen bryr jag mig inte alls om att anpassa mig till sverigesvenskan. Det är klart att jag undviker regelrätta finlandismer, men jag visar gärna var jag kommer ifrån och tycker att huvudsaken är att folk förstår. Det där sammanfattar ju egentligen också min inställning till våra dialekter. För tydlighetens skull kan det vara bra att undvika dialektord som avviker mycket från standardspråket, i övrigt får det gärna höras var man kommer ifrån. Huvudsaken är att folk förstår.