I skrivande stund så strejkar Wilma. Ibland fungerar Wilma en kvart och då kan jag åter se vad alla mina grupper med elever presterat samt skriva betyg, men för det mesta så känns det som om systemet kraschat under hela maj.
Jag hade reserverat två timmar för att kämpa med Wilma. Min irritation stiger. Jag tar en skärmdump av den kraschade sidan och sätter upp den på vår skolas interna Signalapp med flera arga emojis. Några kolleger svara. Lite stöd får jag, men vitsorden blir inte skrivna för det och deadline för vitsorden närmar sig med stormsteg. När systemet ligger nere stannar inte bara ett program. Hela lärarvardagen hakar upp sig. Planeringen spricker, tiden rinner iväg och stressen växer voluminöst. Jag är en slav under Wilma.
Annat var det förr när jag började jobba i mitten av 90-talet. Då hade jag en papperskalender från Akademen, och så länge som jag inte tappade bort den så var det bara att bläddra så hittade jag alla elevers prestationer. Ofta bestod prestationerna av prov och några minus eller plus för (o)gjorda läxor. Det var bara att räkna ut ett medeltal så var det klart. Sedan skrev jag in siffror på ett betyg de sista dagarna i maj med en bläckpenna. Om den slutade funka var det bara att gräva fram en ny.
Mängden dokumentation är idag mer mångsidig och varierande i Wilma än i min gamla dagbok, men ändå känns det mer otillräckligt på något märkligt sätt.
Rädslan och spänningen för att föräldrar och elever ska klaga över bedömningar, betyg och siffror fanns inte på kartan för trettio år sedan. Idag är detta moment ständigt närvarande trots mer varierande bedömning och ökad dokumentation. Förr hade föräldrarna inte en susning om sina barns uppförande. Den blåa dagboken i lärarrummet och som lärarna tog med sig till klassen för att skriva kommentarer i nådde aldrig föräldrarna förutom i extrema fall av slagsmål eller mycket störande beteende. Förr kommunicerade jag inte med föräldrarna på samma sätt som idag. Nu har Wilma så många färger så jag som färgblind har svårt att se skillnad mellan de röda och gröna nyanserna.
I all denna ångest med betygskrivande, frånvarokontroll, föräldrakontakter och drönaralarm så bara exploderar jag när inte Wilma funkar vid den mest kritiska tiden. Wilma är inte bara ett kommunikationsprogram, det är halva mitt (arbets)liv som finns där – och nu är systemet nedskjutet.
Visst finns det mycket som är smidigare idag. Ingen saknar högar av papper eller borttappade pärmar. Men enkelheten har försvunnit någonstans på vägen och digitala systemkrascher blir allt vanligare.
Till slut fungerar Wilma igen. Vitsorden blir skrivna, vilket de alltid blir. Deadlinen hålls även denna gång. Men känslan av att läraryrket långsamt tappat bort sig finns kvar. Hurra för bläckpennan.
