Jag har just avslutat arbetsdagen och känner mig trött och energilös. Jag har krypande känsla i kroppen och min hjärna alarmerar mig om att det nu är dags för återhämtning. När blev det så här slitsamt att vara rektor? Är det alla sociala kontakter eller är det alla akuta problem som ska lösas under en arbetsdag?
Jag parkerar bilen nära ingången till det stora varuhuset. Jag letar i min väska och hittar en euro som jag använder för att få låna en halvtrasig kundvagn. Jag går i mina egna tankar och tittar rakt fram. Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn.
-Hej Maria!
-Hej! Vad roligt att se dig Lea. Hur mår du?
-Jag har det bra och har börjat Optima nu. Jag ska bli konditor.
-Jag är glad för din skull.
-Jag måste skynda mig eftersom mamma väntar, avslutar Lea.
Jag blir alldeles varm i hjärtat och ler för mig själv. Denna flicka som jag fått följa från årskurs ett till sex. Jag tänker på tiden då jag undervisade mera och hade en egen klass. Ett helhetsansvar över eleverna i klassen och jag hade möjlighet att skapa en djupare relation till varje elev. Lea hade utmaningar i skolan och hon behövde en lärare som såg henne och gav henne det lilla extra stödet som behövdes. Varje klasslärare vet hur det känns när kontakten till eleverna i klassen fungerar men det kräver tid och engagemang. En god relation är en gåva.
Mitt uppdrag som rektor har förändrats i takt med att eleverna blivit fler och skolan större. Ledarskapsuppgifter och utveckling av skolans verksamhet har ökat och jag spenderar mindre tid i klassrummet för att undervisa. Jag har inte lika mycket tid att ge till varje elev. Det känns sorgligt och jag funderar ibland om jag sätter fokus på rätt saker.
Trots att jag fortfarande undervisar elever varje vecka är relationerna till eleverna numera sporadiska. Jag vill vara den närvarande, lyssnande läraren och rektorn som även hinner prata vardag och hjälpa till med praktiska saker. Jag vill hinna se varje elev i ögonen och bekräfta dem. Jag vill upptäcka då en elev flackar med blicken och jag vet, utan att eleven behöver säga något, att nu behövs min hjälp. Jag betalar mina varor och går med lättare steg mot bilen. Mötet med Lea påminner mig om att jag har världens viktigaste arbete. Jag får varje dag se elever utvecklas, kämpa och övervinna sig själva. Jag får visa att jag tror på dem, även när de inte tror på sig själva. Jag ska fortsätta ta mig tid att skapa en god relation till eleverna, trots att uppgifterna som rektor är många och trots att tiden känns knapp. I morgon prioriterar jag det som är viktigt på riktigt. Relationen.
