Mattias Fagerholm

Kvävande ankdamm?

Vi finlandssvenskar odlar gärna bilden av oss som en lycklig och körsjungande minoritet som lever lite längre och mår lite bättre än den finskspråkiga majoritetsbefolkningen. Tack vara ett aktivt föreningsliv skapar vi kontakter som bildar ett bärande socialt skyddsnät, i bästa fall.

Den, kanske en smula självgoda, finlandssvenska självbilden fick sig nyligen en rejäl törn när Institutet för hälsa och välfärd (THL) presenterade resultaten från enkäten Hälsa i skolan. Kartläggningen ger nämligen vid handen att de svenskspråkiga eleverna upplever mer psykiskt våld hemma jämfört med de finskspråkiga eleverna.

Vad de dystra resultaten kan bero på ger kartläggningen inte svar på. Professor Mirjam Kalland skjuter ändå ner teser som att de finlandssvenska eleverna skulle vara bättre på att identifiera psykiskt våld, eller att orsaken skulle finnas i en klumpigt översatt enkät. Undersökningen tyder helt enkelt på att de finlandssvenska eleverna har en sämre situation hemma, säger Kalland. Den lilla stödjande ankdammen kan ibland upplevas som kvävande.

Den lilla stödjande ankdammen kan ibland upplevas som kvävande.

Det finns också finlandssvenska ljusglimtar i THL-undersökningen. De svenskspråkiga eleverna trivs bättre i skolan än sina finskspråkiga jämnåriga. Eleverna i de svenska grundskolorna är inte lika ofta delaktiga i mobbning och de finlandssvenska eleverna upplever i större utsträckning att lärarna är intresserade av hur de mår. Det verkar alltså som om de svenska eleverna mår snäppet bättre i skolan, vilket givetvis är ett gott betyg för undervisningspersonalen.

Man kan ändå inte blunda för resultaten i THL:s kartläggning och det kan inte heller vara så att skolan ensam ska ansvara för att tackla de problem som uppenbarligen finns. Det finns exempelvis brister i de finlandssvenska stödnätverken som borde åtgärdas. Inom elevvården brottas man med enorma rekryteringsproblem, svenskspråkiga skolpsykologer och skolkuratorer är en kronisk bristvara. Om man vill göra någonting konkret i frågan kunde man börja där.

Föregående regering skrev in en personaldimensionering i lagstiftningen. Både inom den grundläggande utbildningen och på andra stadiet ska det finnas minst en kurator per 670 elever och en psykolog per 780 elever. Riktningen är rätt, men elevantalet är på tok för högt. Samtidigt ter sig överföringen av elevvårdspersonalen från kommunerna till välfärdsområdena som ett allt större misstag. Från skolfältet vittnar man om att tjänsterna inte längre är tillgängliga på samma sätt som tidigare. Sett till Hälsa i skolan-kartläggningen borde det vara precis tvärtom.