Strax efter millennieskiftet var det kö på Sjötullsgatan 10 i Helsingfors. De utländska delegationerna stod på rad vid Undervisnings- och kulturministeriet och alla ville ha svar på samma fråga: Vad är hemligheten bakom Finlands framgångar i Pisaundersökningarna? Då var nämligen den finländska skolan bäst i världen, i alla fall om man använder Pisa som måttstock.
Efter år 2006 blev det glesare i ledet på Sjötullsgatan. Då började de finländska resultaten dala. Och i den senaste Pisaundersökningen från 2022 kan man rent av tala om ett ras. I fråga om läskunnighet har det finländska resultatet minskat med 30 poäng sedan år 2018. Man brukar säga att ett läsår motsvarar 30-40 poäng. Numera tar Pisaturisterna färjan från Skatudden till Tallinn, Pisaundersökningens nya primuselev är nämligen Estland.
Finansieringen: ”The more you spend the more you get”
Landets beslutsfattare har med bestörtning reagerat på att Finland störtdyker i Pisa. Det ska också nämnas att man har vidtagit åtgärder för att försöka bromsa fallet, låt vara att de är ganska trubbiga. Antalet minimitimmar inom den grundläggande utbildningen har utökats med tre årsveckotimmar och stödet för inlärning ska reformeras. Regeringen framhåller gärna att man stärker finansieringen av den grundläggande utbildningen med 200 miljoner euro.
Det är helt korrekt. Vad man mer sällan säger högt är att mellan åren 2012-2019 har finansieringen för utbildningen skurits ner med över 2 miljarder euro. Finland satsar enligt OECD:s uppgifter minst av BNP på utbildning jämfört med de övriga nordiska länderna. För att nå en nordisk nivå så skulle det krävas tilläggsatsningar på upp emot 2 miljarder euro. Också om man har gjort vissa insatser för utbildningen i Finland åren 2019-2022 så har gapet till de övriga nordiska länderna inte minskat. Inte står man i Norden bara och tittar på vid sidlinjen, också de övriga nordiska länderna har en nedåtgående Pisatrend och insatser görs för att stävja utvecklingen. I Sverige vill regeringen exempelvis driva igenom en tioårig grundskola från och med 2028. Det ska ske så att förskoleklassen skrotas och eleverna ska i stället börja i årskurs ett som sexåringar. En rätt hög ambitionsnivå.
Den brant nedåtgående nedskärningsspiralen i Finland har visserligen brutits under de två senaste regeringsperioderna men att tala om utbildningssatsningar är att ta i. Finland är sämst i klassen i Norden och en medelmåtta, eller snäppet över, i en internationell jämförelse. En blick i Undervisnings- och kulturministeriets bildningsöversikt från år 2023 ger vid handen att vi idag satsar ungefär lika mycket av BNP på utbildning som på 1950-talet.
Resultatutvecklingen i Pisa sammanfaller ganska exakt med det omgivande samhällets bildningssatsningar 15-30 år tillbaka i tiden, säger Fritjof Sahlström, professor i pedagogik vid Helsingfors universitet. En uppbyggnadsperiod för allmänbildning i samhället tog slut omkring 1990, konstaterade han i en intervju för tidningen Läraren i samband med att de senaste Pisaresultaten publicerades.
– Man ser ganska tydligt att ju mera pengar man sätter på utbildningen desto bättre går det. Det är helt systematiskt, ”the more you spend the more you get”, sade Sahlström.
Läs också
Titta hur utbildningsnivån har sjunkit!
Pisa är inte den enda mätaren där Finland har tappat rejält med terräng. År 1991 var vi bäst i världen beträffande andelen 25-34-åringarna som hade en högskoleexamen. Då var siffran 33 procent. Är 2021 hade den krupit upp en smula till 40 procent. Men det berättigade bara till plats 29 tillsammans med länder som Chile och Turkiet. Den övriga världen har sprungit i kapp, och förbi oss, också på den här punkten. I vissa länder har 70 procent av de unga en högskoleexamen
-Utbildningsnivån stiger inte längre i Finland. I framgångsrika nationer gör den fortfarande det. Om vi inte vidtar omfattande åtgärder så vänder vårt humankapital nedåt år 2040. Därför måste vi höja utbildningsnivån, sade UKM:s kanslichef Anita Lehikoinen när bildningsöversikten publicerades.
Utbildningsnivån stiger inte utan satsningar på utbildningen. Så enkelt är det. En statsbudget med över 12 miljarder euro lånade pengar gör givetvis frågan lite utmanande och skutan vänder inte över en natt. Men det finns inga genvägar, om trenden ska brytas behövs en finansieringsplan som sträcker sig över flera valperioder.
I klartext: Show me the money!
Nativiteten: Trygga elevtillströmningen
Om det är ont om pengar i det finländska utbildningssystemet är illavarslande nog en annan central komponent på väg att bli en bristvara: eleverna. Nativiteten sjunker i samma takt som Finlands Pisaresultat och antalet barn blir allt färre. År 2023 föddes omkring 43 500 barn, vilket är en femtedel färre än år 2010. Antalet elever inom den grundläggande utbildningen beräknas sjunka med över 100 000 elever mellan åren 2022 och 2040. Det säger sig självt att det får enorma konsekvenser för skolnätet.
Under åren 2000 och 2020 har antalet skolor nästan halverats dvs från ca 4000 skolor till drygt 2100. Det är i synnerhet de små enheterna som har fått stryka på foten. De svenskspråkiga skolorna inom den grundläggande utbildningen var 212 till antalet år 2021 jämfört med 305 år 2004. Det enda som ökar i denna ekvation är andelen barn med utländsk bakgrund. Enligt prognoserna kommer dessa elever att uppgå till omkring 86 000 år 2040.
För hela det finländska skolsystemet kommer den sviktande nativiteten att innebära stora förändringar. Också i Svenskfinland står vi inför utmaningar också om man kan skönja en viss finlandssvensk ljusglimt. De finlandssvenska kvinnorna har en något högre fruktsamhet än de finskspråkiga systrarna och Jan Saarela, professor i demografi vid ÅA, förutspår rent av att den svenska befolkningen totalt sett ökar en smula fram till år 2040. Men de regionala variationerna är stora, till exempelvis i Kristinestad och Hangö förväntas andelen svenskspråkiga minska kraftigt.
Ett större orosmoln är eleverna med utländsk bakgrund. Den finlandssvenska skolan är i de flesta fall inte ett alternativ för dem. Integrationen sker nämligen i regel på finska, och då blir den finska skolan det naturliga valet. Det finns några undantag. I exempelvis Närpes har man en lång tradition av att integrera elever med utländsk bakgrund på svenska. Tidningen Läraren har exempelvis berättat om Pjelax skola där närmare hälften av eleverna har utländsk bakgrund och i Mosebacke skola finns klasser där andelen uppgår till 80 procent.
Närpes är ändå ett undantag i Svenskfinland. Grannstaden Kristinestad, som alltså brottas med sviktande elevunderlag, har tagit emot en stor mängd ukrainska flyktingar. Men endast en handfull går i svensk skola.
De stora mängderna invandrarelever kommer ändå till huvudstadsregionen. Men de här barnen når nästan aldrig den finlandssvenska skolan, integrationen på svenska fungerar inte som den ska. Till exempel i Vanda, som är en av de mest invandrartäta i landet, sker integrationen i regel på finska. Paradoxalt nog hör de svenska skolorna i Vanda till de som har högst andel tvåspråkiga elever. Det finns med andra ord en lång tradition kompetens att undervisa elever med ett annat modersmål. Vid Dickursby skola har man de facto detta läsår börjat med förberedande undervisning.
Läs också
Krokig svensk integrationsstig
Svenskfinland är i sin småskalighet sårbart när elevunderlaget sviktar och varje elev kommer att behövas. Det behövs en viss massa för att kunna upprätthålla kvaliteten. Ibland kan bara små förskjutningar få stora konsekvenser. När eleverna tryter blir lösningsmodellerna inte nödvändigtvis gynnsamma. Distansundervisningens förespråkare kommer att få vatten på sin kvarn också om den personliga interaktionen mellan elev och lärare alltid är att föredra i en undervisningssituation.
År 2023 fanns det i var femte kommun endast en grundskola. Rösterna för tvåspråkiga skolor kommer att höjas om valet står mellan att kommunen inte alls har någon skola eller så har man en tvåspråkig skola. Och sett med finlandssvenska ögon, är det en lösning där man har mycket att förlora men väldigt lite att vinna.
I klartext: Den svenska integrationsstigen måste fås i skick så att elevtillströmningen kan tryggas.
Svenskfinland: Polera trumfkorten
I den senaste Pisamätningen klarade sig de finlandssvenska eleverna lika bra, eller lika dåligt, som de finskspråkiga. I vissa fall till och med snäppet bättre. I matematik var Svenskfinland rent av bäst i Norden. I naturvetenskaperna kunde man uppvisa något ovanligt i Pisasammanhang, en positiv trend.
– Vi skall inte stirra oss blinda på utvärderingsresultat. Men någonting gör den finlandssvenska skolan rätt, sade Pamela Granskog, specialsakkunnig vid UKM, då de finlandssvenska lärresultaten dryftades i en paneldebatt i våras.
Att den finlandssvenska skolan håller jämna steg med den finska är helt avgörande. De finskregistrerade barnen är helt oumbärliga för den svenska skolan. På många håll är överinskrivningen av finskspråkiga elever direkt avgörande för den finlandssvenska skolans fortlevnad.
Ett av den finlandssvenska skolans största trumfkort är uttryckligen den flera decennier långa erfarenheten av att jobba med de tvåspråkiga eleverna. Men vår styrka är också vår svaghet. Så sammanfattade Gun Oker-Blom den finlandssvenska skolans särart och utmaningar i sin rapport för Undervisnings- och kulturministeriet. För om den finlandssvenska skolans styrkor finns i det svenska och finska och gränslandet där emellan så är det också där som utmaningarna finns. Oker-Blom efterlyser större satsningar på modersmålet på alla stadier. Hon påtalar också brister inom undervisningen i finska, både när det gäller de enspråkigt svenska barnen men även inom den modersmålsinriktade finskaundervisningen.
Läs också
Våra styrkor är våra utmaningar
Det Nationella centret för utbildningsutvärdering NCU pekar också på sviktande kunskaper i finska bland de finlandssvenska eleverna.
– Det här är definitivt en av våra stora utmaningar, sade utvärderingsexpert Chris Silverström i våras på FSL:s framtidsdag.
Silverström pekade på en rätt dyster utvecklingskurva i hur elevernas kunskaper i finska utvecklats från åk 6 till åk 9. Utvecklingen är svag, i synnerhet i starkt svenskspråkiga kommuner.
Om svenskan är bristfällig i den finlandssvenska skolan äventyras rent av existensberättigandet. Om finskan är bristfällig gör vi de enspråkigt svenska eleverna en björntjänst och tappar fotfästet gentemot det finska Finland.
I klartext: Polera trumfkorten, stärk undervisningen i modersmålet och finskan.
Hur skulle du göra skolan grejt?
Tidningen Läraren pekar här på några utmaningar som den finländska skolan i allmänhet och finlandssvenska i synnerhet står inför. Vilka är de största hindren för en gynnsam skolutveckling? Vad skulle krävas för att göra den finländska skolan ”grejt”?
Text: Mattias Fagerholm. Skribenten är tidningen Lärarens chefredaktör.
Illustration: Sebastian Dahlström
Lämna ett svar