Alla inblandade parter på arbetsmarknaden är överens om att det är bättre att förhandlingsvägen, inte lagstiftningsvägen, nå en lösning på hur en finländsk arbetsmarknadsmodell ska se ut. Också statsminister Petteri Orpo och arbetsminister Arto Satonen delar den uppfattningen.
Ändå lyckades man inte komma någon vart i frågan under den diskussion med arbetsmarknadsparterna som Orpo initierade nyligen. Kontentan blev att Satonens statssekreterare Mika Nykänen i rask takt ska sondera möjligheterna att få i gång förhandlingar.
I det här fallet är sonderingen lätt gjord. Det räcker med ett samtal till FFC:s ordförande Jarkko Eloranta. När det kommer till den exportdrivna arbetsmarknadsmodellen är FFC nämligen bromsklossen och det hänger på Eloranta om det blir förhandlingar eller inte.
Det smått paradoxala i sammanhanget är att en exportdriven modell långt är en icke-fråga för FFC. Av de reformer på arbetsmarknaden som regeringen vill driva igenom har FFC betydligt svårare att smälta till exempel frågan om lokala avtal samt strejkrätten. Men FFC har vägrat förhandla om den exportdrivna arbetsmarknadsmodellen om man inte lyfter upp också andra frågor på bordet. Det var därför förhandlingarna avbröts före årsskiftet innan de ens kom i gång och det är därför de inte vill ta fart nu heller.
Det är olyckligt att FFC på grund av detta håller hela det övriga arbetsmarknadsfältet som en slags gisslan. Alla andra är beredda att förhandla men FFC vägrar vilket har resulterat i att regeringen har inlett lagberedningen. Det är en lösning ingen riktigt ser som gynnsam, men enligt regeringen finns inga andra möjligheter då förhandlingarna strandat.
Om FFC inte tjurskalligt envisas med att knyta andra frågor till exportmodellen kan förhandlingar inledas.
Lärarfacket OAJ har hela tiden förespråkat förhandlingar och mellan raderna har man kunnat utläsa ett missnöje med att vara FFC:s pantfånge. För OAJ och hela den kvinnodominerade offentliga sektorn är nämligen den exportdrivna modellen första rangens fråga. Det tål att upprepas, en exportdriven modell där man lagstiftningsvägen begränsar riksförlikningsmannens rörelseutrymme är en hotbild för den offentliga sektorns löneutveckling. Lönegropen riskerar bli bestående och det är klart att förhandlingar där man har möjlighet att påverka slutresultatet är att föredra framom ett diktat av regeringen.
Jarkko Elotanta har betonat att FFC minsann har uppvisat kompromiss- och förhandlingsvilja. Vi har kommit nästan över hela Långa bron för att komma regeringen till mötes, säger han. Men när det gäller exportmodellen har FFC de facto inte rört sig en millimeter. För att komma ur den låsta situationen kunde Eloranta bra ta ytterligare ett steg på Långa bron. Om FFC inte tjurskalligt envisas med att knyta andra frågor till exportmodellen kan förhandlingar inledas. Det kunde bli starten för att nysta upp hela arbetsmarknadsknuten. Kom över bron Jarkko!
