Omkring 300 000 personer eller över tio procent av alla arbetstagare har medverkat i de politiska strejkerna så här långt, och mera är på kommande. Strejkerna har beskrivits som historiskt stora och också om termen generalstrejk inte är helt korrekt i sammanhanget så börjar konsekvenserna vara av den omfattningen. Det är regeringens aviserade arbetsmarknadsreformer som har fått fackföreningsrörelsen att ställa sig på barrikaderna. Minskad skuldsättning och ökad sysselsättning är regeringens ledstjärnor.
Också lärarfacket sällar sig till kritikerna av regeringens reformer. I synnerhet planerna på den så kallade exportdrivna arbetsmarknadsmodellen är en nagel i ögat bland de offentligt anställda. Enligt modellen skulle nämligen exportindustrins lönepåslag utgöra ett tak för alla andra branscher och den kvinnodominerade offentliga sektorn skulle vara dömd att bli kvar i en evig lönegrop.
Vid finansministeriet har man ändå inte med säkerhet kunnat påvisa att en exportmodell vare sig skulle minska statens skuldsättning eller öka sysselsättningen. Det samma gäller förslaget att begränsa strejkrätten och göra den första sjukfrånvarodagen oavlönad.
Vid finansministeriet har man inte med säkerhet kunnat påvisa att en exportmodell skulle öka sysselsättningen.
Seppo Koskinen, emeritus professor i arbetsrätt, konstaterade nyligen i en intervju för Yle att det finns en del frågetecken kring exportmodellen. Enligt Koskinen strider modellen mot internationella avtal som utgår från att man på förhand inte ska begränsa riksförlikningsmannens rörelseutrymme. Nog är det ju en begränsning om man säger att den allmänna linjen inte får överskridas, sade Koskinen. Om den exportdrivna modellen inte ger de effekter som regeringen önskar och inte heller följer andemeningen i internationella avtal är det en smula besynnerligt varför regeringen med våld vill driva igenom den.
Man kan också fråga sig om det är klokt att stirra sig blind på hur förhandlingarna mellan Industrifacket och Teknologiindustrin framskrider. Är det rätt parameter som sätter nivån för lönebildningen i Finland? Är det de facto ”donarna” som på sikt kommer att föra landet framåt och skapa tillväxt?
Med handen på hjärtat är det lätt att svara på frågan: knappast. En hög utbildningsnivå är Finlands trumfkort. Vi lever av kunskap, det är det som vi bygger vår tillväxt och framtid på. Utbildning, forskning och innovationer borde stå i fokus. Och då bör hela utbildningskedjan fungera klanderfritt, från småbarnspedagogiken till högskoleutbildningen. Det betonar regering efter regering. Ändå vill nu man nu klamra sig fast vid det förgångna och binda löneutvecklingen till exportindustrin. Det känns varken innovativt eller framtidsorienterat. Tänk om man kunde lyfta blicken en smula. Hur skulle det vara om det var utbildningssektorn som satte lönemärket i Kunskaps-Finland.
