Li Andersson

Mindre krisprat och mer fokus på strukturerna

Det är många finländare som är fundersamma över den finländska skolan just nu.

I samband med skolstarten denna höst har flera alarmistiska artiklar publicerats gällande den nya läroplanen och dess tillämpning. Enskilda fall och enskilda elever fungerar tyvärr som exempel på hela utbildningssystemet och alla skolor. Samtidigt uttalar sig experter som inte bekantat sig med de nya läroplanerna som experter på vad det står i dem.

Missförstå mig inte, det finns goda skäl att diskutera den finländska grundskolan. Växande skillnader i inlärningsresultat mellan flickor och pojkar, sämre inlärningsresultat för elever med invandrarbakgrund samt familjebakgrundens allt större inverkan på inlärningsresultaten bör tas itu med genom satsningar på ökad jämlikhet och genom att stärka den grundläggande utbildningen. Många lärare vittnar om en växande arbetsbörda och om bristerna i hur inklusionen förverkligats. Resurser måste tryggas för undervisning i mindre grupper samt för de elever som fått beslut om särskilt stöd. Regeringen kommer att svara på dessa utmaningar genom ett ambitiöst projekt för att stärka kvaliteten och jämlikheten inom den grundläggande utbildningen.

Det måste finnas tid och resurser i vardagen för att stöda dessa elever, och en förståelse för att läroplanerna på inget sätt står i konflikt med detta.

Med tanke på all den forskning som finns gällande dessa trender och inlärningsresultaten, är det konstigt att de nya läroplanerna nu blivit föremål för kritik. Många av kritikerna verkar ha glömt bort att kommuner och skolor i Finland har stor autonomi när det gäller lokala tillämpningar av de nationella läroplansgrunderna. Det finns med andra ord inga nationella beslut som skulle tvinga kommuner att ta i bruk öppna undervisningsutrymmen eller som skulle tvinga kommuner att minska på specialundervisningen. Denna autonomi har dock lett till att tolkningarna av grunderna för de nya läroplanerna kan variera från kommun eller till och med skola till en annan.

Det är viktigt att tydligt konstatera att tanken om att styra elever mot en mer självständig inlärning inte får innebära att de elever som behöver stöd blir utan det. Lika viktigt är det att det finns tid och resurser för att stöda lärare och arbetsgemenskaperna i skolorna med att ta i bruk de nya läroplanerna. Reform kan inte följa på reform i en så snabb takt att man inte har tid att se och utvärdera vad förändringarna leder till.

Resultaten i de senaste PISA-undersökningarna visar att speciellt andelen elever med svaga inlärningsresultat har vuxit. Det måste finnas tid och resurser i vardagen för att stöda dessa elever, och en förståelse för att läroplanerna på inget sätt står i konflikt med detta.

Li Andersson är undervisningsminister

Senaste artiklar