Det var föga smickrande läsning som OECD:s så kallade indikatorpublikation Education at a Glance bjöd på i september. Rapporten visade nämligen att Finland hör till fåtalet länder där utbildningsfinansieringen under åren 2012-2018 har minskat. I det hänseendet är vi lika goda kålsupare som exempelvis grekerna.
– Grekland gick igenom en exceptionellt svår finanskris kring 2012. Att Finland nämns som ett land vid sidan av Grekland är pinsamt, säger undervisningsminister Li Andersson (VF).
Ord men inga löften
Många utbildningsvänner har ställt sin förhoppning till att den aktuella utbildningspolitiska redogörelsen skall bli en vändpunkt i detta hänseende. Redogörelsen skall nämligen staka ut de utbildningspolitiska målsättningarna på längre sikt. Ambitionerna i redogörelsen är goda men löftena om ökad finansiering lyser med sin frånvaro.
– Kritiken är befogad. Och andra sidan finns ganska tydliga förbindelser i fråga om vad man ska göra. Det är synd, men i dagens läge är det inte politisk realism att få alla partier att förbinda sig vid en viss mängd miljarder för utbildningen.
– Själv tycker jag att de som jobbar inom utbildningssystemet måste kunna lita på att samtliga partier förbinder sig vid att trenden skall vara stigande. Det är det minsta man kan förvänta sig av politikerna. Och ser man på hur redogörelsen är formulerad tycker jag att vi talar om ett plustecken. Jag hoppas att den här regeringsperioden skall vara början på en längre utveckling där utbildningens finansiering växer. Kanske inte med så stora skutt som jag själv hade hoppats, men att det ändå sakta men säkert går uppåt. Jag hoppas på ett samförstånd för vi har inte råd med valperioder med häftiga nedskärningar som sedan måste repareras.
Finns det konsensus om att det skall vara ett plustecken för utbildningens del?
– De partier som nu sitter i regeringen har hållit fast vid löftet att det är slut på nedskärningarna. När de aktuella nedskärningarna på 370 miljoner diskuterades fanns ett samförstånd om att lämna min portfölj utanför. Själv är jag också optimist när det gäller att hitta en lösning till forskningens finansiering.
– Det stora frågetecknet är de oppositionspartier som talar om vikten av att satsa på utbildning men i nästa sekund tycker att man borde skära ner för att minska skuldsättningen. Samlingspartiet har inte längre någon kredibilitet i utbildningspolitiken, man har så många gånger lovat en sak men gjort något annat. Nu är det upp till bevis för oppositionspartierna.
Högst på önskelistan: En reform av trestegsstödet
Många utbildningsreformer är så kostsamma att genomföra att de inte nödvändigtvis går att förverkliga under en valperiod. Också i den meningen har redogörelsen en funktion, man vill undvika att reformer läggs på is eller i värsta fall skrotas vid ett maktskifte. Undervisningsministern blickar redan nu mot följande regeringsperiod.
– Prioritet nummer ett för nästa valperiod är att göra en reform av trestegsstödet. Min tanke är en ny modell för hur stödet skall se ut och hur det ska finansieras så att alla elevers rätt till stöd förverkligas. Reformen kommer att kosta mycket, antagligen mer än den utvidgade läroplikten, så det är vettigt att den blir en fråga för regeringsförhandlingarna. Det är ingen vits att göra en underresurserad reform.
Åbo Akademi, det behövs fler skolpsykologer
Regeringen har nyligen skrivit in en bindande personaldimensionering av elevvårdspersonal i lagen. Från och med 2023 reserveras 29 miljoner euro i statsbudgeten för ändamålet. Både inom den grundläggande utbildningen och på andra stadiet ska det i fortsättningen finnas minst en kurator per 670 elever och en psykolog per 780 elever. En ganska blygsam dimensionering kan man tycka.
-Helt krasst så var det här de mått vi kom till med den här finansieringen och då vi såg på tillgången på kuratorer och psykologer.
På finlandssvenskt håll är det stor brist på elevvårdspersonal. Hur skall man tackla den problematiken?
– Inte finns det något annat sätt än att utbilda flera kuratorer och psykologer. Vi måste ha en tillräcklig intagning av studerande.
Åbo Akademi antar årligen 20 studerande till utbildningslinjen för psykologi. Borde alltså kvoten höjas?
– Om det finns ett stort behov av behöriga psykologer på finlandssvenskt håll, så varför inte. Jag tycker att det skulle vara ett logiskt sätt att svara på behovet.
Åbo Akademi kommer troligen att säga att det i så fall krävs finansiering.
– Vi har en del tilläggsfinansiering inom ramarna för de europeiska stimulanspengarna som kommer att gå till nya studieplatser vid universiteten. Hur medlen fördelas mellan universiteten och de olika studieprogrammen vet vi inte ännu.
Oro inför vårdreformen
Inom bildningssidan finns det en oro för att elevvårdstjänsterna inte kommer att finnas tillgängliga i samma utsträckning som tidigare då elevvårdspersonalen i samband med social- och hälsovårdsreformen flyttas över till de så kallade välfärdsområdena.
– I lagen finns inskrivet att tjänsterna skall erbjudas i skolan. Man kan inte fysiskt flytta arbetstagarna någon annanstans. De kommer fortsättningsvis att arbeta på skolorna.
– Vi måste få en fungerande servicekedja för de barn och unga som behöver mera hjälp och stöd för sitt välmående än vad skolpsykologen eller kuratorn kan erbjuda. Jag hoppas att det kommer att finnas en möjlighet att bygga ett fungerande samarbete mellan elevvården och de övriga inom social- och hälsovården som arbetar med de ungas psykiska välbefinnande. Nu har vi har vi elevvården och den specialiserade sjukvården men där emellan saknas personer som kunde svara på ett stödbehov som är mer ingående än vad elevvården kan erbjuda utan att man behöver ta till den tunga vård som sjukvårdsdistrikten erbjuder. För att skapa en bättre vårdkedja skall arbetsgivaransvaret ligga hos välfärdsområdena, inte hos kommunerna.
Nu rekryteras en svensk tjänsteman till ministeriet
Gun Oker-Blom konstaterade i sin rapport om den finlandssvenska utbildningens särdrag att det ofta finns brist på data om det svenska utbildningsfältet och att den svenska rösten inte alltid hörs på Undervisnings- och kulturministeriet (UKM). FSL har lyft fram behovet av en svensk tjänsteman vid UKM för att se till att de svenska behoven tas i beaktande. Den önskan har nu hörsammats.
– Tjänsten är klappad och klar och vi skall inleda rekryteringen i år. Tanken är att personen skall ha ett helhetsansvar för det svenska undervisningsfältet, men i mån av behov också bistå med annat inom UKM:s ansvarsområde, tex konstundervisning på svenska.
Finlandssvenskt läromedelscenter? Kanske det!
Oker-Blom pekar även på bristen på läromedel som en hotbild för det finlandssvenska utbildningsfältet. På FSL:s läromedelsseminarium i höstas utvecklade hon sina tankar och presenterade ett förslag att bland annat inrätta ett finlandssvenskt läromedelscenter i anslutning till en högskola.
– Det är ett intressant initiativ, men jag vet inte ännu vad som krävs för att det skall kunna förverkligas. Så jag kan inte ta ställning till hur realistiskt det är. Men kvalitetsgarantier och möjligheter till samarbete kring utbildningsmaterial på svenska låter väldigt vettig.
En förutsättning för att centret skall kunna förverkligas är att det finns finansiering. Vilka är de möjligheterna?
– Jag vet inte ännu vad det skulle kosta så det är svårt att ta ställning till det. Vi har ganska strama ramar för resten av regeringsperioden. Men det är ett problem som har diskuterats länge och jag vet att många svenskspråkiga lärare gör ett jättestort arbete för att komplettera läromedlen med eget material.
Borde ett läromedelscenter finnas på Utbildningsstyrelsen eller inom ramen för en högskola?
– Det beror lite på hur man vill arbeta. Utbildningsstyrelsen är ett logiskt ställe i och med att där finns expertis och man jobbar med läromedelsfrågor där. Men vill man koppla läromedelscentret till exempelvis lärarutbildningen kan det vara vettigt med en universitetsförankring. Man borde utreda universitetens intresse för ett läromedelscenter.
Finsk klasslärarutbildning i Sverige
När det kommer till Åbo Akademis planer på en klasslärarutbildning i Uppsala är Li Andersson något försiktig med hänvisning till att högskolefrågorna ligger på ministerkollegan Antti Kurvinens bord.
– Som ett samarbetsprojekt är det intressant. Det har talats om att öka medvetenheten i Sverige om att Åbo Akademi existerar och att det finns en möjlighet att få en högskoleexamen på svenska i Finland.
Skall finska skattepengar gå till en utbildning som inte tjänar den finska arbetsmarknaden?
– Om Åbo Akademi skall göra det här med sin grundfinansiering som staten betalar är det en relevant fråga, också på ett principiellt plan.
Text: Mattias Fagerholm
Foto: Jakke Nikkarinen
