Finansministeriet bjöd kommunerna på en riktigt besk julklapp. Nyligen gavs nämligen beskedet att statsandelarna till kommunerna minskar med över 400 miljoner euro. Orsaken till detta är att man vid ministeriet har preciserat sina beräkningar hur pengarna mellan kommunerna och de nya välfärdsområdena ska fördelas framöver. Slutresultatet blev att kommunerna får 415 miljoner mindre än beräknat.
Med en redan från tidigare ansträngd kommunekonomi är det lätt att hålla sig för skratt. Det faktum att finansministeriets besked kom samma dag som kommunerna senast borde ha slagit fast sin skattesats för nästa år gör det hela till en fars. Enligt ministeriets ursprungsbesked skulle nämligen nedskärningen gälla redan från och med 2024, vilket i praktiken skulle ha dragit mattan undan kommunernas budgeteringsarbete.
Regeringen skyndade dock till undsättning och meddelade att nedskärningen periodiseras till åren 2025-2027. Men beskedet om nedskärningar i statsandelarna består, man bara flyttar problemet framför sig. Nedskärningen kommer ofrånkomligen att innebära dystra nyheter inom utbildningssektorn. I och med att hälsovården flyttade till välfärdsområdena i samband med social- och hälsovårdsreformen är bildningen den klart största utgiftsposten i kommunerna. Numera är kommunerna huvudsakligen utbildningsanordnare. I klartext innebär det att varje gång man går åt den kommunala ekonomin så får det direkta konsekvenser för utbildningsfältet. Det finns helt enkelt ingenting annat att spara på. Frågan är om man i alla kommuner framöver kommer att klara av att upprätthålla alla sina lagstadgade skyldigheter.
Om kommunernas möjligheter att anordna utbildningstjänster kraftigt begränsas är det inte fråga om en satsning, det kallas nedskärning på svenska.
Visserligen har regeringen låtit förstå att man ska leta efter medel för att underlätta kommunernas ekonomiska kräftgång. Det löftet klingar dock rätt ihåligt då man också har slagit fast att den offentliga ekonomin ska balanseras med 6 miljarder euro under denna valperiod. Det sannolika är att kommunerna har en rejäl svältkur framför sig de närmaste åren.
Det här innebär att regeringens löften att inte skära i utbildningen skorrar allt falskare. Det är hög tid att tala om ”utbildningssatsningen” i ordets rätta bemärkelse. Om kommunernas möjligheter att anordna utbildningstjänster kraftigt begränsas är det inte fråga om en satsning, det kallas nedskärning på svenska. Och det är ett sviket löfte.
