Hösten 1968 ockuperades Gamla studenthuset av en grupp studenter som en protest mot att Helsingfors studentkår skulle fira sitt 100-årsjubileum med en flott fest i byggnaden. Nu står de studerande på barrikaderna igen. Den här gången är det Helsingfors universitets huvudbyggnad som har ockuperats och det är inte fest och flärd som är orsaken till meningsyttringen. Den här gången riktar de studerande i Helsingfors, och även på många andra orter, sin ilska mot landets regering. Närmare bestämt protesterar man mot regeringens planer att skära i studiestödet samt bostadsbidraget. Det drabbar de studerande oproportionerligt mycket, menar ockupanterna.
Slagorden ”Ner med regeringen” och ”Generalstrejk” har skallat och man har tillsammans med fackföreningsrörelsen bildat en enad front mot regeringen. Låt vara att fackets retorik är aningen nedtonad. Man är inte ute efter att fälla regeringen, utan vill se en äkta dialog där arbetsmarknadsparterna kommer till tals. Facket har också duckat för frågan om en eventuell generalstrejk och nöjer sig med konstaterandet att ”ingenting är uteslutet”. Inom FFC-familjen har dock utmarscher och protestaktioner verkställts de senaste veckorna. Facket protesterar vid sidan av de försämrade sociala förmånerna också mot de planerade reformerna på arbetsmarknaden, som enligt arbetstagarsidan skulle innebär en lång rad försämringar.
Att fackföreningsrörelsen skulle ryta till var väntat, och välkommet var att även de studerande sällade sig till skaran kritiker. Nu är frågan hur man kommer vidare i konflikten. Regeringen har grävt ner sig i sin skyttegrav och hävdar att reformerna krävs för att man skall kunna nå målsättningen på 100.000 nya arbetsplatser. Facket och de studerande menar att varken de reformer inom arbetsmarknaden eller socialskyddet har de effekter som regeringen hoppas på.
Bollen ligger nu på regeringens och statsminister Petteri Orpos planhalva. Vill han nå en lösning utan upptrappad konflikt?
I tillknäppta lägen finns lösningen ofta inom räckhåll om båda parterna kan tänka sig att ta ett steg mot den andra. Facket och studerandeorganisationerna kan inte nöja sig med att bara säga ”nej”, utan bör också presentera konstruktiva kompromissförslag. Det samma gäller givetvis också regeringen, som tills vidare inte verkar ha haft något större intresse för genuina förhandlingar överhuvudtaget.
Bollen ligger nu på regeringens och statsminister Petteri Orpos planhalva. Vill han nå en lösning utan upptrappad konflikt skickar han i väg en passning som facket kan tänka sig att ta lyra på. Varken arbetstagare eller studerande kräver lyx och glamour, som resulterade i ockupationen 1968. Det man efterlyser är drägliga förhållanden i arbetslivet samt förutsättningar för att kunna sköta sina studier. Det är inte för mycket begärt.
