Regeringens förslag till förändringar på arbetsmarknaden har fått arbetstagarorganisationerna att resa ragg. Bland annat vill regeringen skapa en lagstadgad exportdriven arbetsmarknadsmodell. I praktiken skulle det innebära att exportindustrins löneförhöjningar utgör lönetaket även för alla andra branscher. I klartext skulle den mansdominerade exportbranschen sätta agendan för de kvinnodominerade branscherna och möjligheterna att förhandla om sina egna löner och arbetsvillkor skulle vara kraftigt kringskurna.
Under en längre tid har lönegapet mellan den privata sektorn och den kvinnodominerade offentliga sektorn ökat. Orsaken är att man på den privata sidan i större utsträckning ser löneglidningar, dvs man får löneförhöjningar som överstiger de avtalsenliga förhöjningarna. För att den offentliga sektorn inte skall tappa i attraktionskraft är det av största vikt att inte låta gapet växa, tvärtom.
I klartext skulle den mansdominerade exportbranschen sätta agendan för de kvinnodominerade branscherna.
I avtalsrörelsen 2022 gjordes en kraftansträngning för att korrigera detta missförhållande. Det satt hårt åt. Som bekant krävdes en strejk för att driva igenom ett löneutvecklingsprogram. De kommunalt anställda fick löneförhöjningar i enlighet med den av exportindustrin definierade allmänna linjen, men utöver detta ett femårigt löneutvecklingsprogram. Ett betydande steg för en mer rättvis löneutveckling.
Detta hade alltså inte varit möjligt med den lagstiftning som regeringen nu vill driva igenom. Om modellen förverkligas gräver man inte bara den lönegrop som de kvinnodominerade branscherna sitter i lite djupare, man tvingar dem dessutom att sitta kvar där i evig framtid. En exportdriven arbetsmarknadsmodell är ett slag i ansiktet på exempelvis undervisnings- och vårdpersonalen.
Det är därför inte konstigt att lärarfacket OAJ och vårdfacket Tehy har skjutit ner modellen. De facto är hela fackföreningsfältet på väg upp på barrikaderna. Det är nämligen inte bara exportmodellen som irriterar. Regeringen har presenterat en lång rad arbetsmarknadsreformer som försämrar arbetstagarnas situation, exempelvis inskränkt strejkrätt, försämrat uppsägningsskydd och slopad ersättning för den första sjukdagen.
De planerade reformerna innebär så pass omfattande försämrade förhållanden ur ett arbetstagarperspektiv att facken, även OAJ, har höjt sin beredskap för organisatoriska åtgärder. Trycket har stigit så mycket att man rent av har talat om generalstrejk.
Arbetsminister Arto Satonen (Saml) försäkrar att regeringen inte är ute efter att skrota arbetsmarknadens grundfundament, utan att det endast handlar om små finjusteringar. Klokt skulle det vara att ta en gammal beprövad modell till heders innan det kokar över. Dvs försöka hitta lösningar tillsammans med arbetsmarknadsparterna. Annars är en stormig höst på arbetsmarknaden att vänta.
