Nästa år ökar finansieringen till den grundläggande utbildningen med 50 miljoner euro, och den totala satsningen under regeringsperioden uppgår till 200 miljoner. Dessutom ska antalet undervisningstimmar i de lägre klasserna utökas med 2-3 lektioner.
Det här låter bra och regeringen framhåller gärna sina utbildningssatsningar i ett budgetförslag där man för övrigt går ganska hårt fram med rödpennan. Och ja, det är alldeles utmärkt att regeringen permanent ökar finansieringen med 200 miljoner. Men att den grundläggande utbildningen skulle ha 200 miljoner euro mer att röra sig med vid valperiodens slut är en sanning med modifikation.
Först är det kanske bra att få lite proportioner. Den totala budgeten för den grundläggande utbildningen ligger på närmare 6 miljarder euro. 200 miljoner utgör en ökning med drygt tre procent. Det säger sig självt att det inte är fråga om någon väldigt stor kursändring.
Dessutom är 200 miljoner inte nödvändigtvis sanningen i praktiken. Staten fryser kommunernas indexjusteringar vilket innebär en nedskärning som år 2027 beräknas uppgå till 126 miljoner. Dessutom skärs det gradvis i Undervisnings- och kulturministeriets statsandelar. Den nedskärningen uppgår till 125 miljoner år 2027.
Det är helt uppenbart att det ovan nämnda kommer att innebära ett tryck på den kommunala ekonomin. Och då vården har flyttat till välfärdsområdena är utbildningen numera kommunernas största utgiftspost. Den grundläggande utbildningen utgör i snitt 26 procent av kommunernas utgifter.
Då prognosen för den kommunala ekonomin ser dyster ut är det sannolikt att man tvingas spara, det har vi redan sett exempel på. Då kommer grundskolan som den största sektorn att ligga illa till. En annan stor utgiftspost för kommunerna är småbarnspedagogiken, men då den är rätt kraftigt reglerad är inbesparingar svårare att driva igenom där.
Det återstår att se hur stor regeringens utbildningssatsning sist och slutligen blir. Om man ger med ena handen men tar med den andra är slutresultatet tunt.
Också det utökade antalet undervisningstimmar kan bli ett slag i luften. I många kommuner ligger man över det stipulerade minimiantalet timmar. I värsta fall ser kommunerna att man redan uppfyller statsmaktens ambition, man tackar för tilläggsfinansieringen men utökar inte timantalet. Det finns en risk för att reformen endast får effekt i kommuner som bara når upp till miniminivån.
Det återstår att se hur stor regeringens utbildningssatsning sist och slutligen blir. Om man ger med ena handen men tar med den andra är slutresultatet tunt. Och om kommunerna dessutom sportar med en ”äta kakan och ha den kvar”-taktik faller bottnen ur helt och hållet. Under coronapandemin fanns det kommuner som ansökte om statsstöd för att lappa de kunskapsluckor som uppstod men samtidigt permitterade sin undervisningspersonal. Vill det sig illa rinner ”satsningen” ut i sanden helt och hållet.
