Det skall sägas direkt: Den utbildningspolitiska redogörelsen är välkommen och innehåller många goda ingredienser. Målsättningarna och intensionerna är lätta att skriva under, nu krävs bara ytterligare en rejäl dos konkreta åtgärder. I klartext talar vi då om att riksdagspartierna bör förbinda sig vid finansiella satsningar. Annars riskerar redogörelsen att bli ett dokument som plockas fram enbart till festtalen. Redogörelsen har nyligen varit på utlåtanderunda och behandlas härnäst i riksdagen.
Det är rätt anmärkningsvärt att det görs en utbildningspolitisk redogörelse. Den senaste gjordes år 2006. Tanken är att skapa en utbildningspolitisk vision fram till år 2040. Därmed sträcker sig redogörelsen över flera valperioder. Ambitionen är att skapa en långsiktighet och då redogörelsen förankras parlamentariskt och involverar samtliga riksdagspartier skall målsättningarna inte kunna rivas upp vid ett maktskifte En parlamentarisk redogörelse är en förutsättning för att den skall kunna få luft under vingarna. Samtidigt resulterar det lätt i att de konkreta åtgärderna saknas då man skall hitta lösningar som alla kan omfatta.
Den finländska skolan är synnerligen kostnadseffektiv och det är rent av häpnadsväckande att vi har nått så goda resultat.
Intensionerna är ändå goda. Finland har en dalande kurva exempelvis vad gäller Pisa-undersökningarna och nu skall vi igen tillbaka till den absoluta internationella toppen. För det krävs mer än vackra formuleringar. Jämfört med de övriga nordiska länderna satsar vi i Finland lite på utbildning. Gapet till övriga Norden ligger på cirka 2 miljarder euro. Den finländska skolan är med andra ord synnerligen kostnadseffektiv och det är rent av häpnadsväckande att vi har nått så goda resultat. Att lyfta finansieringen till samma nivå som i de övriga nordiska länderna bör vara något som man bör kunna förbinda sig vid i redogörelsen.
Ibland framförs argument att Finland i en OECD-jämförelse står sig väl när det kommer till utbildningssatsningar. Men den relevanta jämförelsen är de nordiska länderna som å det stora hela har liknande struktur och syn på välfärdssamhället. Här ligger Finland obönhörligen på efterkälken.
Parallellt med, och som en del av den utbildningspolitiska redogörelsen, görs också en kartläggning av det finlandssvenska utbildningsfältets särart. Den utredningen har inte varit på offentlig utlåtanderunda och därmed är innehållet än så länge inte offentligt. Klart är ändå att ambitionsnivån inte kan vara lägre än det som slås fast för landet som helhet. Snarare bör det vara tvärtom.
