Det blev många märkliga svängar i långdansen kring distansundervisningens vara eller inte vara. Den som bjöd upp var social- och hälsovårdsministeriets kanslichef Kirsi Varhila och familje- och omsorgsminister Krista Kiuru tackade glatt ja. Varhila kom strax före jullovets slut med förslaget att skolorna skulle inleda vårterminen med distansundervisning och Kuiru spädde på med att det inte är tryggt att gå till skolan. I bakgrunden finns en oro för hälsovården bärkraft då smittspridningen i och med omikron-varianten har tagit helt nya dimensioner.
På många punkter haltade ändå förslaget. Landets ledande infektionsläkare och THL är överens om att effekten av att stänga skolorna är liten med tanke på att begränsa pandemin. Dessutom drabbas de unga ofta lindrigt av viruset och belastar därmed i liten utsträckning sjukvården.
Regeringen förde strax före jul, då omikron dök upp som ett reellt hot, en grundlig diskussion om distansundervisning och kom till slutsatsen att nackdelarna är större än fördelarna. Märkligt är då att Kiuru beger sig ut på en soloräd. Utåt sett blir intrycket en dragkamp mellan Social- och hälsovårdsministeriet och Undervisnings- och kulturministeriet. Enligt uppgifter i media är relationen mellan ministrarna Kiuru och Andersson frostig. Luddig kommunikation och rivalitet ministerierna emellan är det sista som behövs i detta läge.
Ministergruppen vevade en fråga som ligger utanför deras befogenheter.
Lägg ännu till att ministergruppen vevade en fråga som ligger utanför deras befogenheter. Regeringen fattar inte beslut om distansundervisning. Frågan ligger på undervisningsanordnarnas bord, dvs i praktiken kommunernas. De kan, om smittläget så kräver, stänga läroinrättningar och därmed gå in för exceptionella undervisningsarrangemang, dvs distansundervisning. Även Regionförvaltningsverken har den befogenheten på sitt verksamhetsområde, men inte regeringen.
Som sista krydda kan man ytterligare förundra sig över att distansundervisningskortet drogs fram under jullovets sista dagar. Det resulterade i en enorm yrsel. Och de rekommendationer som ministergruppen slutligen kunde enas om rätade inte ut några frågetecken, snarare tvärtom. Hur skall två självtest per elev i veckan genomföras i praktiken? Vilka direktiv för karantän gäller? Skall hela klassen förpassas i karantän om ett fall uppdagas? Skall lärare åläggas uppgifter som strängt taget ligger på hälsovårdsmyndigheternas bord?
Resultatet av den senaste veckans distansdans är att man valsade tillbaka till ruta ett. I två år har vi levt med pandemin. Man kunde vid det här laget förvänta sig en tydligare kommunikation och klarare direktiv från myndighetshåll. Det är det minsta en yrkeskår som går på knäna kan förvänta sig.
