Efter det har temat kommit och gått. Redan när det begav sig var det oklart vad som riktigt avses med en tvåspråkig skola. Den gemensamma nämnaren för de diskussioner som har blommat upp efter Wetterstrands utspel är att ingen fortfarande riktigt verkar ha koll på vad en tvåspråkig skola är.
Det stod klart också då tankesmedjan Magma arrangerade en diskussion under rubriken tvåspråkiga skolor. I debatten hade man dragit in planerna på en nordisk skola i Helsingfors. Att i samma andetag tala om en tvåspråkig skola (svenska-finska) är att jämföra äpplen med päron.
Att i samma andetag tala om en tvåspråkig skola är att jämföra äpplen med päron.
Den nordiska skolan skall enligt Helsingforspolitikern Marcus Rantala ligga under den finska skoladministrationen. Undervisningsspråket skall i huvudsak vara svenska och den primära målgruppen är finskspråkiga som vill att deras barn skall få en bredare språkkunskap. Det här är inte en tvåspråkig skola. Det är närmast att betrakta som ett språkbad. Eller språkbad plus som Rantala själv beskriver det i och med att säkerligen även de övriga nordiska språken skulle ha en roll i skolan.
En tvåspråkig skola är någonting annat. Magma har gjort en definition i sin egen rapport. Författaren Marketta Sundman beskriver en möjlig modell, nämligen tvåvägsspråkbad där hälften av eleverna har svenska som modersmål och den andra hälften har finska som modersmål. Tvåspråkig undervisning innebär att eleverna undervisas turvis på två olika språk.
I debatten är det ändå skäl att påminna om att Finland har två parallella utbildningssystem, ett svenskt och ett finskt. Skolorna har enligt lagen om grundläggande utbildning antingen finska eller svenska som undervisningsspråk. Lagen känner med andra ord inte till begreppet tvåspråkiga skolor. Att riva upp den lagstiftningen är ur ett finlandssvenskt perspektiv som att skjuta sig själv i benet. Utan en stark svensk skola blöder Svenskfinland.
Det finns mycket man kan göra inom ramen för nuvarande lagstiftningen. Där utgör språkbaden ett gott exempel. Dessutom konstaterar Marketta Sundman att det är fullt möjligt för barn med tvåspråkig bakgrund att utveckla ”infödd kompetens” i både svenska och finska i en svensk skola.
De som ropar efter en tvåspråkig skola verkar alla gånger inte riktigt klar för sig vad de efterlyser och svaren de letar efter finns ofta redan att finna i den finlandssvenska skolan.
