– Syftet med undersökningen var att ge verktyg för länder att göra utbildningen, undervisningen och lärandet bättre. Men undersökningen verkar inte få den tänkta positiva utdelningen, säger Sahlström
En utmaning med Pisaundersökningen är att den egentligen inte förklarar någonting. Det är en beskrivande undersökning som sätter saker bredvid varandra. Men man gör inte anspråk på att förklara resultaten.
– Det blir lite för lätt för alla att hitta sin egen älsklingsförklaring till nedgången.
– Jag har drabbats av Pisatvivel. Kanske är det en försvarsmekanism. När det går dåligt så klagar man på domaren.
Läs också
Finland dyker allt djupare i Pisa
I kölvattnet av Pisa har förklaringarna till det klena resultatet haglat. Än är det skärmarnas, än är det invandrarnas fel. I Sverige, där Pisaresultatet har beskrivits som något av en katastrof, ska en kriskommission tillsättas och inom ett halvt år komma upp med lösningar.
– Sex månader i utbildningsvärlden är ingenting. Alla börjar, som en reaktion på resultaten, rusa åt olika håll och sådant rusande förbättrar inte undervisningen. Det hjälper inte att man pillar lite här och lite där.
Varför är vi med i Pisa då?
– Det borde vi fundera på. Varför är vi med och hur ska vi använda resultatet? Är det meningsfullt att år efter år säga åt hela världen: Ni blir sämre!
Sahlström menar att det nog finns ett värde i att följa upp hur det går i förhållande till andra. Man förstår sin egen verksamhet om man kontrasterar den med andras.
– Men vi ska inte bli för upptagna av målet att flytta poängsiffror fem eller tio åt det positiva hållet. Man måste våga vara självständig i förhållande till mätningen. Det går inte anpassa och utveckla skolan i syfte att prestera bra i Pisa. Skola är en större sak än vad som ryms i den här undersökningen.
Text: Mattias Fagerholm
