Det börjar utkristalliseras ett rätt tydligt mönster kring Pisa och hur undersökningen landar i den offentliga debatten. Inledningsvis finns en liten förhoppning om förbättrade resultat, trots att ingen egentligen fullt ut tror på det. När resultaten väl publiceras konstateras att nedgången fortsätter. Finland ligger klart över OECD-medeltalet. Visserligen har kurvan pekat nedåt i 20 år med fortfarande presterar våra ungdomar på en hög nivå. Det påminns vi om. Från regeringshåll brukar man uttrycka en oro över trenden men man lyfter gärna fram de insatser som har gjorts. Oppositionen tycker för sin del i regel att satsningarna är både missriktade och otillräckliga.
Under några dagar presenteras analyser och tänkbara förklaringar till kunskapsraset i media. Många enkla förklaringar luftas och en del billiga poäng plockas. Eller som Fritjof Sahlström, professor i pedagogik, uttrycker det på nyhetsplats i denna tidning: Det är lite för lätt för alla att hitta sin egen älsklingsförklaring till nedgången.
Det tar ändå inte länge innan Pisa försvinner från nyhetsrubrikerna. Andra frågor seglar upp på den politiska dagordningen. Vad blev då egentligen kontentan av Pisa 2025? Vilken ratt skulle vi skruva på för att vända på kurvan? Åt vilket håll?
Vi kan inte genom att ratta lite här och lite där skapa en förändring till nästa Pisaundersökning
Det finns inte någon quick-fix. Vi kan inte genom att ratta lite här och lite där skapa en förändring till nästa Pisaundersökning. Ett evigt sneglande på Pisakurva är inte speciellt fruktbart. Kanske kunde en tydlig utbildningspolitisk vision på sikt ge den utdelning vi längtar efter. Ett tydligt mål och en fan anamma attityd om att också nå det.
När man talar om utbildningspolitiska reformen med guldkant nämns i stort sett alltid införandet av grundskolan på 1970-talet. Och visst blev reformen något av en lyckospark för Finland, det ses som en av hörnstenarna i vårt välfärdsbygge. Jämlikhet var ledordet, alla barn skulle ges samma möjligheter. Att reformen många år senare skulle generera topplaceringar i Pisaundersökningen var det ingen som visste då.
Att romantisera kring grundskolereformen för knappast dagens skola framåt. Men det är ett exempel på en vision, en drivkraft och en tydlig ambition att skapa någonting bättre. Kanske är detnågonting i stil med det som vi saknar. En tydlig vision framom lite rattande här och där. De facto finns visionen redan nedtecknad. Visionsrapporten Grundskolan 2045 presenterades i februari. Det är ett rätt gediget arbete som nu borde sjösättas och förankras både i klassrummen och bland beslutsfattare. Kan detta bli den utbildningspolitiska riktning vi kan samlas kring och förbinda oss vid?
Det bör nog finnas en uttalad gemensam riktning, ett mål. Annars vinglar den finländska utbildningspolitiken än åt det ena, än åt det andra hållet beroende på varifrån de pedagogiska vindarna blåser eller hur vi råkar ligga till i Pisa. Vi borde kunna lita på att vår utbildningspolitiska vision tar oss i mål. Karavanen ska rulla vidare trots att hundarna skäller.
