Mattias Fagerholm

Dags att damma av strejkkortet

Lärarfacket har gått ut med sällsynt omfattande strejkvarsel. Det senaste i raden omfattar Helsingforsregionens kommuner. Att lärarkåren varslar om strejk hör till ovanligheterna. Vi får gå tillbaka till år 1995 för att hitta lika omfattade strejkvarsel inom den kommunala sektorn och en lärarstrejk såg vi senast 1984.

Strejk skall alltid vara den sista åtgärden och målsättningen bör vara att hitta en lösning förhandlingsvägen. Också denna gång har man strävat efter att nå en lösning utan konfliktåtgärder och det försöker man fortsättningsvis med hjälp av riksförlikningsman Vuokko Piekkala. Det är skäl att påminna om att det finns en förhandlingsvilja bland de kommunala löntagarorganisationerna. I det här fallet var det de facto Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivaren KT som avbröt förhandlingarna. KT slog dövörat till när det kommer till kommunsektorns unisona krav på ett löneprogram som på sikt skall korrigera den växande inkomstklyftan mellan privat och offentlig sektor. De strejkvarsel vi nu ser är ett resultat av att man inte har kommit någon vart vid förhandlingsbordet.

Den som väntar på det rätta ögonblicket för en strejk får nog vänta länge.

Är det då rätt läge för lärarna att dra ut i strejk nu? Det är helt uppenbart att en strejk alltid skapar både problem och irritation. Men det är uttryckligen det som är poängen. En strejk som lämnar alla oberörda har ingen större effekt. Den som väntar på det ”rätta” ögonblicket för en strejk får nog vänta länge. Man kan ju inte heller strejka när andan faller på. Så länge tjänstekollektivavtalen är i kraft råder fred på arbetsmarknaden. Men nu befinner vi oss i ett avtalslöst läge och det är fullt legitimt att ta till den lagstadgade strejkrätten. Om strejkerna förverkligas kan inte fackföreningsrörelsen ensam klandras för det. Det finns alltid en motpart vid förhandlingsbordet, arbetsgivarens ansvar är lika omfattande.

När lärarna för två år sedan senast förhandlande om sina arbetsvillkor befann vi oss i början av en global pandemi. Nu är inte rätt tidpunkt för en strejk, sades det då och lärarfacket backade. Löneprogammet var aktuellt även då, men lades på is. Nu skakar krisen i Ukraina hela Europa. I den situationen är det inte läge för en strejk, låter man förstå. Om sanningen ska fram kommer vi aldrig att få se en tidpunkt som lämpar sig väl för en strejk. Inte ens då vi rider på toppen av en högkonjunktur, utan pandemier och krigshärdar, infinner sig den ”rätta” tidpunkten för att höja lärarnas löner, än mindre strejka.  Efter en paus på 38 år är det kanske rent av hög tid för strejk.