Mattias Fagerholm

Fyrk finns – lokalt

It ain´t over until the fat lady sings. Så lyder ett ordspråk som i synnerhet används inom idrottskretsar och syftar på att ingenting är avgjort innan slutsignalen har ljudit. Vill man dra en parallell från idrottsklyschan till avtalsvärlden kan man även där säga att det inte är över förrän det är över.

Det var säkert många av de som följt svängarna på arbetsmarknaden som drog en lättnadens suck när man i början av mars kunde enas om hur exportindustrins löneförhöjningar kommer kommunsektorn till godo. Äntligen kunde man sätta punkt för den segslitna konflikten. Det har minsann varit en långkörare. För ganska precis ett år sedan gick lärarna ut i strejk. Månaderna före det präglades av resultatlösa förhandlingar och det gick ända in i juni innan man nådde ett avtal. Och den sista pusselbiten lades alltså för ett par månader sedan då man enades om lösningen kring kopplingen till exportindustrin.

Är det alltså dags för den feta damen att stämma upp nu? Nej, inte ännu. Visserligen har vi nu ett avtal som sträcker sig till utgången av april 2025 och arbetsfreden är tryggad. Hur löneförhöjningarna ser ut de närmaste åren är klappat och klart. Dessutom har parterna kommit överens om ett löneutvecklingsprogram som sträcker sig till 2027. Varför kan man då inte säga att slutsignalen har ljudit?

It ain´t over until the fat lady sings.

Helt i mål är vi nämligen inte ännu. Det finns en hel del pengar i lönepotten som skall fördelas lokalt. Hur de pengarna används förhandlar man om på det lokala planet och det är skäl att komma ihåg att det finns en hel del pengar i den lokala lönepotten. Bara under år 2023 uppgår den lokala justeringspotten till 1,9 procent. Totalt handlar det om hisnande summor. Om man ser till hela kommunsektorn och även räknar in löneutvecklingsprogrammet så är det omkring 800 miljoner euro som ska förhandlas och fördelas lokalt. Det är alltså inte fråga om några kaffepengar, och man kan inte nog betona betydelsen av att hålla sig i framkanten när det väl drar ihop sig.

Något förenklat kan man säga att man från arbetsgivarhåll gärna flaggar för lokala lösningar medan man från arbetstagarhåll har föredragit centrala lösningar. Orsaken till det senare är att det då är lättare att trygga att lönepengarna hålls kvar i systemet. Från fackligt håll har man också hävdat att man bör stärka förtroendemännens ställning om man i större utsträckning går in för lokala lösningar.

Förtroendemännen har en nyckelposition på spelplanen och för dem blir det att kavla upp ärmarna de närmaste åren. Nu finns det tillräckligt med lokala pengar för att i samråd med utbildningsanordnarna hitta gynnsamma lösningar. På det lokala planet är avtalsrörelsen långt ifrån avslutad. It ain´t over until the fat lady sings.