Många gånger då jag berättar vad jag jobbar med får jag ett deltagande leende och någon kommentar som att ”Oj då, det är säkert utmanande!” eller ”Hur orkar du?”. Jag kan själv gå omkring och gnälla ibland men när någon annan beskärmar sig över min situation då blir jag i försvarsposition. Nej, men så illa är det inte!
Därför var det väldigt upplyftande att under rektorskonferensen i Tammerfors i februari höra ordföranden för Södra Finlands rektorsförening Agneta Torsell och Österbottens rektorsförenings ordförande Berndt Klockars berätta om det fina, roliga och belönande arbetet med att vara rektor. Skönt att höra någon sätta ord på även de positiva känslorna för jobbet. Jag riktigt kände hur jag lyftes upp i själen!
Det är viktigt att komma ihåg varför vi vill arbeta i skolan.
Som för mej efter en arbetsdryg vecka: jag skulle just ha mitt sista möte då en klasslärare ringer och berättar att de elever vi jobbat med åter en gång har grälat. Jag känner intuitivt hur jag vill rusa i väg och tala med pojkarna igen. Även om jag inser att alla tidtabeller skiter sig och att folk kommer att tvingas vänta på mig, åker jag ändå i väg. Och efter att jag talat med både den mobbade och mobbaren så tänker jag att om jag nu skyndar så hinner jag ännu till det sista mötet. Då kommer pojken som retat den andra eleven springande efter mej och säger: ”Vänta, jag måste ännu få be om förlåtelse av honom, jag vill ju att vi skall vara vänner!”. I den stunden inser jag att mina tidtabeller är helt sekundära. Om inte jag nu ger den här pojken möjlighet att visa att han vill förändras, vem ska göra det?
Vi känner alla till utmaningarna och arbetar med dem varje dag. Därför är det så viktigt att vi som arbetar i skolan också minns det positiva med vårt arbete och ger det goda en chans – hur än gårdagen sett ut.
När jag första gången skulle ha en egen klass och gick i skolans korridor med nervösa steg, kom en pojke från åk 3 och gick med mig. Han frågade vad jag skulle ha för ämne och jag svarade omgivningslära, men att jag också är ny klasslärare och lite nervös. Då tittade han upp mot mig och höll upp sina små tummar och sa. ”Bra, det klarar du säkert”. Och så sprang han i väg. Jag har burit med mig de små tröstande orden sedan dess.
Vi som jobbar med barn vet att det sker i med- och motgång. Det är just dessa små stunder av tillit, godhet och uppmuntran, då vi ser att det finns hopp, som gör att vi oförtrutet jobbar vidare.
