Tom Ahlfors

20 år i Lärarens tjänst

För en dryg månad sedan ”firade” jag tjugo år som redaktör för tidningen Läraren. Dessa två decennier har rymt omkring 500 nummer av tidningen. Att analysera den lärarfackliga verksamheten ur journalistiskt perspektiv låter sig självfallet inte göras i en kolumntext som denna. Däremot kan jag konstatera att jag fortfarande tycker att de viktigaste artiklarna i tidningen är intervjuer med enskilda lärare i enskilda skolor. Att återge vad en vanlig människa tycker och tänker har alltid varit och skall vara journalistikens viktigaste uppgift.

Tidningen Lärarens kontakt till kollegan Lärarnas tidning i Sverige var i början av 2000-talet regelbunden. Bland annat lärde jag mig då jag började jobba för FSL att man inom Lärarförbundet i Sverige är avundsjuk på sitt finländska systerförbund som har ett så fiffigt och enkelt namn på sin tidskrift; Läraren. ”Meddela oss då ni byter namn på tidningen, så kan vi börja använda Läraren”, sade man. Före det tyckte man i Sverige inte att det var möjligt att ta samma namn i bruk.

För ett knappt år sedan ansågs det dock att dessa gamla hederstankar inte längre är viktiga. Lärarnas tidning bytte namn till, just det, Läraren. Djupt störande, djupt beklagligt.

Då jag inledde mitt arbete som redaktör på tidningen Läraren hade Lärarförbundet i Sverige ett öppet diskussionsforum på internet. Lärare och annat löst folk kunde där ventilera sina åsikter om hart när vad som helst. Ibland tangerade diskussionen det lärarfackliga, ibland pedagogik, ibland ingendera. Stundom var terminologin mustig, rentav olustig. Ett knappt år senare stängdes det öppna forumet för gott.

Den kritiska medlemskårens röst tystnade och förbundets ledning drog en suck av lättnad.

På svenska.yle.fi fungerar fortfarande ett kommentarfält, men inte som då det begav sig för tjugo år sedan. För att delta i diskussionen bör skribenten numera registrera sig hos Yle, men kan dock uppträda anonymt i själva diskussionen. Kravet på registrering har avsevärt minskat antalet kommentarer och därigenom gjort diskussionen mindre hätsk och mycket tråkigare.

Ändå myser jag för mig själv när jag läser kommentarerna efter kollegan Dan-Eskils Janssons mycket populära Musiktest, som publiceras på nätet en gång i veckan. Testet går ut på tio musikfrågor med fyra svarsalternativ per fråga. Då man gjort testet meddelas resultatet automatiskt jämte en kommentar i stil med ”Hälften rätt! Bättre lycka nästa gång.”

Flera av deltagarna vill då meddela sitt resultat i kommentarfältet. Anonymt, alltså. Signaturerna kommenterar ibland bara med sitt resultat: ”8/10”.

Då myser jag. Varför kommenterar man genom att delge läsarna sitt resultat? Som anonym? Vad är grejen? Vem bryr sig?

Uttrycket ”Vem bryr sig?” får mig osökt att minnas tiden då vi kunde umgås tillsammans fysiskt över en kopp kaffe eller en mugg julglögg. Varje jul arrangerade Schildts förlag, som FSL var stor delägare i, en glöggtillställning för författare, journalister, litteraturvänner…

Jag satt en gång vid samma bord som Bo Carpelan och Erik Bergman. Googla dem, ni som inte känner igen namnen. Dessa två äldre herrar njöt av stämningen och glöggen och Carpelan visade sig vara vitterheten själv och lockade till skratt. De var båda överens om att språkvårdaren Mikael Reuter var ute och cyklade då han i sin språkspalt Reuters rutor i Hbl hade godkänt bruket av det då nya uttrycket ”att bry sig” i betydelsen att inte låta sig störas av något.  ”Vi finlandssvenskar borde inte bry oss så mycket när vi stöter på lite ovanliga uttryck i rikssvenskan, utan tvärtom låta dem berika vårt eget språkbruk.”, skrev Reuter. Författaren Bo Carpelan skrattade gott åt detta och raljerade friskt och tömde ännu en mugg glögg.

Nu finns varken Bo Carpelan, Erik Bergman eller Schildts förlag kvar.

Är det någon som bryr sig?

Något som vi på tidningen Läraren bryr oss om är kontakten till våra läsare och deras kontakt till oss. Olyckligtvis är tillströmningen av insändare och debattartiklar rätt blygsam. Men i våras skedde någonting. Ordförandevalet stod för dörren och de fyra kandidaterna tog ställning till många olika frågor i form av insändare i tidningen Läraren. Det var inte så konstigt kanske. Men det som överraskade redaktionen var hur många övriga personer som blandade sig i debatten och insändarfloden var strid. Jag vågar påstå att tidningen under sin obrutna nästan 130 år långa historia aldrig tidigare publicerat så många insändare under så kort tid. Då kändes tidningen levande!

Tom Ahlfors

Redaktör sedan 1.8.2000