De finlandssvenska lärarna höll fanan högt på den så kallade Lönedagen (Palkkapäivä). Manifestationen den 5.4 var ett samarbete mellan de kommunala löntagarorganisationerna och ett svar på de havererade avtalsförhandlingarna.
– Stämningen är på topp. Glädjande nog är vi rätt många FSL:are här idag, konstaterar Inger Damlin.
– Jag har kommit hit för att visa att det här är viktigt. Jag vill att lärarna blir sedda och hörda. Våra löner släpar efter och vi har ett tungt och ansvarsfullt arbete, säger Pernilla Lindström, klasslärare i Vanda
Idag (6.4) bröt en tvådagarsstrejk ut i Jyväskylä, Rovaniemi Åbo och Uleåborg. Om ingen lösning nås står huvudstadsregionen i tur veckan efter påsk. En strejk i Vanda ter sig med andra ord allt mer sannolik.
– Det känns jättebra att visa att vi menar allvar, säger Lindström.
Vad är viktigare för dig? Mera lön eller mindre jobb?
– För mig är det nog orken. Jag ser många lärare som inte orkar. Unga lärare tycker att det här är ett för tungt arbete. Vi är helt enkelt ganska slutkörda på fältet.
Senast strejk 1984
Bland banderoller och ballonger hittar vi också David Nordgren, huvudförtroendeman i Vörå. Han har tagit sig till demonstrationen i huvudstaden med en busslast FSL-förtroendemän.
– En magister skall ha magisterslön och min lön släpar efter betydligt, säger Nordgren.
En hurudan lön skulle du vara nöjd med?
– Minimum är att det skall börja på en trea.
David Nordgren har varit med i svängen förr. Han drar sig till minnes den senaste lärarstrejken 1984.
– Då studerade jag tredje året på PF och gick med i en demonstration. Vädret var ungefär som idag, fast ingen snö, säger han.
Låst förhandlingsläge
Efter att löntagarorganisationerna tidigare förkastade riksförlikningsmannens medlingsbud har det varit stiltje i avtalsförhandlingarna. Nu finns dock tecken på att man försöker ta upp tråden igen.
– Det är kärvt nu. Men det är ingalunda vår avsikt att köra på strejk, utan vi vill återgå till förhandlingsbordet och söka en lösning på konflikten. Lärarna vill nog jobba, säger Inger Damlin.
– Det blir svårt, men vi är beredda att kämpa. Jag är redo för strejk, säger Sebastian Lindqvist, styrelsemedlem i OAJ.
Var klämmer skon i förhandlingarna?
– Det är löneprogrammet som man inte tycks hitta pengar till. Det behövs mer pengar om vi skall knappa in på gapet till den privata sektorn, säger Lindqvist.
Inget stöd från regeringen
Det är ingen slump att tidpunkten för manifestationen sammanfaller med regeringens budgetmangling. Representanter för de politiska partierna tar i tur och ordning plats på scenen på Senatstorget. Det finns en förståelse för det uppdämda lönekravet.
– Det behövs ett löneprogram. Allt för länge har politikerna gömt sig bakom KT och sagt att frågan inte hör till oss. Och KT har gömt sig bakom politikerna och sagt att det inte finns rum för förhöjningar i budgeten, dundrar tidigare undervisningsministern Jussi Saramo (VF).
De kommunala arbetstagarna kammade ändå noll i budgetmanglingen. Miljardsatsningar på försvaret gjorde att förhoppningen om statliga medel till kommunerna kom på skam.
– Ukrainakrisen har kört över den här saken, konstaterar Anders Adlercreutz, ordförande för Svenska riksdagsgruppen.
– I det stora hela handlar lösningen på arbetsmarknaden om att Finlands har en hög sysselsättningsgrad och en fungerande ekonomi. Att också den offentliga sektorn är attraktiv, att folk vill bli lärare eller vårdare. Den här helheten bärs upp av en ekonomi som har råd att betala för det, säger han.
Trots utebliven statlig finansiering och låst förhandlingsläge låter sig demonstranterna inte nedslås. Det är vår tur nu, slår lärarna fast på Domkyrkans trappa.
Är det här rätt tid för en strejk?
– Nog är det de. Jag jämför med min bekantskapskrets som de senaste 15 åren har gått om mig i lön. Min lön stampar på stället, fast arbetsmängden ökar, säger David Nordgren.
– Jag litar på att vi hittar en lösning, det är vad vi alla vill, säger Pernilla Lindström.
Bildgalleri
Text och foto: Mattias Fagerholm
