Det är mitten av 00-talet och jag är klassföreståndare för en sjua. Jag ska hålla lärandesamtal och är fullständigt oförberedd för uppgiften fast jag har kollat upp elevernas prestationer med mina kolleger. Elever som jag tidigare har skojat med blir plötsligt stela. Föräldrarna är så sårbara, en del i försvarsställning, andra skrattar nervöst. En mamma gråter och jag fattar ingenting. Det är ju bara ett litet samtal?
Det är mitten av 20-talet och jag har under det gångna läsåret barn i tre skolstadier och deltar därmed i lärandesamtal i förskolan, med klasslärare och med ämneslärare. Jag gråter inte, men är ibland inte särskilt långt ifrån. En av lärarna nämner i förbifarten något om ett av barnen som jag så fort jag kan skriver upp, ordagrant, på en post it-lapp som sedan hänger på min anslagstavla. Det är inte något översvallande, men bara exakt det som jag behöver höra då.
Det är mitten av 20-talet och jag har ett utvecklingssamtal med min närchef. Jag har gjort en lista på vad jag har åstadkommit under året och förberett en lista med mål inför nästa. Närchefen är nöjd. Jag inser efteråt att jag har varit orimligt nervös inför samtalet trots de uppfyllda målen.
Lärandesamtal är väl inte någon lärares favoritsyssla, men de är betydelsefulla. Det som jag inte förstod på 00-talet var naturligtvis dels kopplat till att jag inte hade egna barn och inte förstod hur det kan kännas att andra människor ska bedöma ens barns styrkor och svagheter. Då är man inte alltid torrögd. Men det finns andra aspekter som studier i pedagogik har bidragit med, såsom en förståelse för att skolan representerar vissa slags normer och att det påverkar vilka föräldrar som går till rakryggade till samtalet och vilka som knappast vågar förvänta sig att skolan ska förstå dem. Och ofta vilka mål som ställs upp. Jag ser måltänkandet som det sämsta i lärandesamtalen. Målen känns sällan naturliga. (Om du inte har sett filmen Det omätbara så har du något att se fram emot!) Det mest realistiska målet som uppsattes i år var säkert förskolebarnets förhoppning om att lära sig hänga i knävecken. Men i övrigt finns det mycket fint i att mötas, lärare, barn och vårdnadshavare. Om vi vågade frångå målen kanske samtalen kunde bli ännu lite mer meningsfulla. Särskilt en klassföreståndare i sjuan kunde få mera ut av frågor som Vem är du? Vad tycker du är en bra skola? och Vad borde alla kunna? än Vilka är dina mål?
