När en elev tvekar inför en uppgift eller tappar fotfästet är det inte en manual som gör skillnaden. Det är lärarens blick. Den som ser, tolkar och agerar med yrkeskunnande och styrdokument i bakhuvudet. Att identifiera behov av stöd och säkerställa att rätten till stöd förverkligas är inte en sidouppgift. Det är själva kärnan i skolan. I varje sådant ögonblick avgörs något större. Ett barns möjlighet att lyckas, att växa, att tro på sig själv.
Lärarens autonomi är därför inget privilegium i första hand. Lärarens arena är problemlösare, inte problemet. Att vara lärare är ett ansvarsfullt uppdrag, att varje dag göra skolan lite mer rättvis, lite mer möjlig för alla.
Samtidigt ser vi en utveckling där läraruppdraget allt oftare beskrivs som något som kan standardiseras. Som om undervisning kunde brytas ner i manualer och färdiga lösningar. Men så fungerar inte skolan ta nu tex den gällande läroplanen som är mera omfattande och detaljerad än någonsin eller digitaliseringskrav utan egentlig nationell strategi? Att reducera läraryrket till instruktioner är att underskatta både komplexiteten och styrkan i det vi lärare gör.
Bedömning är en viktig del av arbetet, men den får inte ta över på bekostnad av undervisningen. Bedömning får inte heller bli en måttstock på hur väl skolan lyckats i sitt uppdrag. Det är i mötet med eleverna, i differentieringen, i samtalet om läroplansmålen och i förmågan att se varje elevs möjligheter som kvaliteten växer. Lärare efterlyser tydlighet i läroplansmålen, färre mål men inte lägre ambitioner. Med rimliga ramar får vi lärare bättre förutsättningar att fokusera på det som verkligen gör skillnad, den goda undervisningen.
Istället för att uppmuntra och stärka lärarnas makt över den inre utvecklingen av skolan och undervisningen förminskas gärna lärarrollen. Det här är en utveckling i totalt fel riktning. Också den oro som lärare kan känna riskerar att krympa vårt professionella handlingsutrymme. Den här osäkerheten tvingar lärarna in i ett hörn där nyckeln i handen -lösningar erbjuds som den enda vägen ut. Men läraryrket kan inte styras så. Då lider undervisning, lärande och verksamhetskulturen.
Vi måste våga stå upp för vårt professionella kunnande. Det är vi som planerar, differentierar, bedömer och bygger relationer – med elever och vårdnadshavare. Tilliten till vår professionalitet är en förutsättning för kvalitet. Och den tilliten måste börja hos oss själva.
Varje lärare har ett motiv för sitt yrkesval, ett motiv som ni förhoppningsvis kan bejaka i läraryrket i dag Vi lärare är högskoleutbildade yrkesutövare. Det finns ingen som är bättre på att avgöra vad eleverna vi möter behöver och hur verksamheten ska utvecklas.
