Aino Saarinen ruskade i slutet av november om den finländska skolvärlden. I sin doktorsavhandling slog hon fast att självständigt lärande ger sämre läranderesultat och att de digitala inlärningsmiljöerna inte heller är gynnsamma. Det gäller i synnerhet för elever som befinner sig i en riskgrupp av något slag.
Debattstorm
Sällan har en doktorsavhandling i pedagogik fått så mycket uppmärksamhet. Saarinens teser resulterade i en omfattande diskussion och slutsatserna har också varit föremål för en massiv kritik.
– Reaktionen var intressant. Avhandlingen tangerade uppenbarligen några smärtpunkter. Och jag hävdar att det inte enbart handlar om skolan utan samhället i stort, säger Olli-Pekka Heinonen.
Vad är den starka reaktionen ett tecken på?
– Skolan är en institution där vill man vill projicera de goda modellerna. Om det finns en oro för att idealen inte följs så väcker det starka känslor. Digitaliseringen är en bredare samhällsfråga. Tanken att man i för stor utsträckning går i teknologins ledband är ett bekant tema. På samma sätt är självstudierna en samhällsfråga: Går vi mot en utveckling där alla är sin egen lyckas smed? När de här frågorna behandlas i kontexten av en ”idealskola” så är det klart att det väcker reaktioner.
Akademisk maktkamp?
Diskussionen tyder också på spänningar mellan olika vetenskapsområden. Det har sagts att pedagogiken och utvecklingspsykologin nu tar mått av varandra.
Vad beror spänningen på?
– Skolans uppgift är att i praktiken sammanjämka många olika vetenskapsområden på bästa möjliga sätt. Det finns ett pedagogiskt, ett utvecklingspsykologiskt, ett kognitivt och ett medicinskt perspektiv. Och så har vi alla läroämnen med sina vetenskapsområden. Läraren måste i sin egen verksamhet skapa en sorts syntes, en mix av allt detta. De olika vetenskapsområdena kan ses som olika infallsvinklar på samma verklighet. Och då är förstås frågan om något betonas för mycket på bekostnad av något annat.
– Har vi pedagogiska metoder eller ett pedagogiskt tankesätt som sett ur utvecklingspsykologins perspektiv inte gynnar de barn som behöver mera stöd. Det är kärnfrågan här som jag ser det. Och det är en värdefull fråga.
Läroplanens roll i dramat
De nuvarande läroplansgrunderna har också blivit föremål för en viss kritik. Det individuella lärandet betonas i läroplanen från 2016. Trenden med självständigt lärande fick visserligen fotfäste före läroplanen togs i bruk, men det har accelererat med den nya läroplanen, menade Aino Saarinen i en intervju för Läraren.
Enligt läroplansgrunderna skall eleverna i allt större utsträckning staka ut sina egna mål, definiera sina tidtabeller och platsen för inlärning. Olli-Pekka Heinonen menar ändå att det inte går att skuldbelägga läroplanen i det här fallet.
– Tanken att förmågan till självlärande skulle vara en grundläggande egenskap hos eleven eller att det skulle vara någon form av utgångspunkt så hittar du nog inte i läroplansgrunderna. Men det finns en tanke om att eleverna skall stödas så att de så småningom själv kan skapa en bild av sin egen lärandeprocess.
– Frågan är om det har kommunicerats tillräckligt tydligt. Har det på vägen skett tolkningar som har resulterat i pedagogiska metoder som vissa elever inte har förutsättningar för? I den meningen är kritiken befogad och vi måste vara noga med att peka på vad som är tanken.
Är den nuvarande riktningen rätt i läroplanen eller bör den korrigeras?
– Man kan säga att riktningen korrigeras hela tiden. Skolan är en del av samhället och när samhället förändras så stiger de värderingarna in i skolan varje morgon. I den meningen är skolan aldrig färdig, utan den söker sin väg hela tiden.
– Vi har bitarna på rätt plats, skolan är inte sönder. Vårt system fungerar. Det finns utmaningar men ingen orsak till tvära kast. I den här typen av diskussioner görs kalibreringar, och på den vägen utvecklas skolan.
I den här typen av diskussioner görs kalibreringar, och på den vägen utvecklas skolan.
Tätare uppdateringar?
Den nuvarande läroplanen utarbetades 2014 och togs i bruk 2016. Med den snabba samhällsutvecklingen kan man kanske ändå tycka att den borde uppdateras med snabbare mellanrum.
– Vi har en tradition av att med ca 10 års mellanrum förnya läroplanen. Nu uppdaterade vi ett kapitel, dvs utvärderingen, så att säga mitt i perioden. Det visade sig nämligen att det fanns brister i hur man lokalt uppfattat utvärderingskapitlet.
– Ser man till den grundläggande utbildningen måste vi få alla lärare i våra ca 2300 skolor att förstå, ta in och bli motiverade att jobba i enlighet med de riktlinjer som vi stakat ut i läroplanen. Det är en långsam process. Vi borde ha medel att reagera också med kortare cykler än med 10 års mellanrum.
– Läroplanen har i allt större utsträckning utvecklats från en norm till ett gemensamt utvecklingsverktyg. Det är lägerelden som man samlas runt.
Text: Mattias Fagerholm
Arkivfoto: Jakke Nikkarinen
Läs också:
Självständigt lärande ger sämre läranderesultat
Insändare: Tillsammans för en ännu bättre skola
