Aino Saarinens doktorsavhandling har tre teman och bygger på tre olika artiklar. I korthet, och något förenklat, kan avhandlingen sammanfattas i tre teser: Självständigt lärande ger sämre läranderesultat, det samma gäller för digitala lärmiljöer och småbarnspedagogikens betydelse har överskattats när det gäller läranderesultatet.
Rubriker innan trycksvärtan torkat
Doktorsavhandlingen skapade rubriker redan innan den kommit ur tryckpressarna. Helsingin Sanomat tog strax innan disputationen på ledarplats bland annat fasta på att Saarinen lyfter fram de öppna skolmiljöerna som en ökad risk för mobbning.
Avhandlingens förhandsgranskare gick dagen före disputationen i en insändare i Helsingin Sanomat i polemik med tidningens ledare. Att förhandsgranskarna uttalar sig i media före disputationen är att betrakta som ovanligt. Förhandsgranskarna är utsedda av Helsingfors universitets pedagogiska fakultet med uppdraget att som utomstående sakkunniga ge ett sorts expertutlåtande. I detta fall är det fråga om forskningsprofessor Juhani Rautopuro och professor emeritus Jouni Välijärvi vid Jyväskylä universitet.
Tanken med insändaren var inte att diskutera Saarinens avhandling, utan ledaren i HS, uppger Juhani Rautopuro till tidningen Läraren.
– Helsingin Sanomat hade dragit till med att självstyrt lärande kan bidra till ökad mobbning. Avsikten var att svara tidningen, inte Aino Saarinen. Tidningen drog nämligen kurvorna raka och frågan hade heller inget större roll i avhandlingen, säger Rautopuro.
Håller teserna om småbarnspedagogiken?
En närmare titt på själva förhandsgranskningen ger vid handen att Rautopuro och Välijärvi för fram en del kritik visavi avhandlingen. Till största delen handlar kritiken om den del som tar fasta på småbarnspedagogikens betydelse för lärandet. Saarinen slår till exempel fast att den har betydelse endast i de lägsta årskurserna.
– Man kan inte på basis av Pisa-materialet säga något om i vilken ålder småbarnspedagogiken är till nytta för inlärningen. Det frågas nog av eleverna, men inte av föräldrarna. Allt beror på vad de har upplevt eller minns.
– Jag får känslan av att missionen är att man inte skall föra barn som är under tre år till dagis. Och det är lite märkligt, säger Rautopuro.
Nivån kunde ha varit högre – Helsingfors universitet duckade
Rautopuro menar att man i granskningen har pekat på en rad punkter som man genom att åtgärda avsevärt skulle ha höjt den vetenskapliga nivån.
– Vi skickade bollen till den pedagogiska fakulteten, säger Rautopuro.
Varför tog man inte fasta på kritiken?
– I den här frågan för jag nog över ansvaret till fakulteten.
I förhandsgranskningen riktar Rautopuro och Välijärvi en viss kritik mot nivån på de tidskrifter som avhandlingens artiklar har publicerats i. ”Artiklarna har publicerats i akademiska tidningar vars vetenskapliga nivå inte till alla delar kan ses som speciellt hög”, slås det fast i granskningen.
I Finland har vi ett Publikationsforum (JUFO) som är en slags nivåindelning för publikationskanaler. Det finns tre nivåer: 1) basnivå, 2) ledande nivå och 3) högsta nivå. Två av artiklarna var i nivå ett och en i nivå noll. Noll innebär att artikeln inte anses vara kvalificerad för någon av de tre kategorierna.
– Man lät förstå att vi inte skall blanda oss i ursprungsartiklarna. Om man vid Helsingfors universitet har den linjen att man kan disputera med tre sådana artiklar så är det ingenting som förhandsgranskarna kan göra åt saken. Men vi påtalade det ändå.
Självstyrt lärande kan vara rena rama giftet för svaga elever
I fråga om självständigt lärande är kritiken ändå rätt sparsam i förhandsgranskningen. ”När det gäller resultaten att det självstyrda lärandet leder till sämre inlärningsresultat, kan man tänka att en elev som klarar sig sämre än genomsnittet upplever studiemiljön som sådan att den kräver mera egna satsningar och självstyrning” står det i granskningen.
– Skillnaden mellan våra skolor är internationellt sett väldigt liten. Men skillnaderna mellan eleverna växer hela tiden. Och för de med de svagaste läranderesultaten kan självstyrt lärande vara rena rama giftet.
Granskarna lyfter också fram goda saker med avhandlingen. Och Saarinen får också flankstöd av andra namnstarka forskare.
– Jag förnekar inte alls den kritik som Liisa Keltikangas-Järvinen har fört fram beträffande öppna skolmiljöers inverkan på elever med exempelvis koncentrationssvårigheter. Hon kan inte förbises för att hon är psykolog, inte pedagog. Det är ett felaktigt argument, säger Rautopuro.
Sviktande kvalitetskontroll
Tidvis har kritiken mot avhandlingen ändå varit frän, till och med har det kastats fram att den inte borde ha godkänts. I sitt utlåtande ger ändå granskarna grönt ljus.
– Ribban darrade kanske, men tröskeln att trycka på den röda knappen är hög.
Diskussionen i avhandlingens kölvatten har aktualiserat frågan om kvalitetskontrollen är tillräcklig vad gäller processen för doktorsavhandlingar. Tuomas Aivelo, forskare vid Helsingfors universitet, konstaterar i sin blogg att frågan ändå inte är aktuell i Saarinens fall. Den omfattande offentliga diskussionen hade garanterat förorsakat mothugg om avhandlingen hade varit undermålig.
Men med nuvarande processer kan en avhandling som inte håller måttet passera nålsögat, förutsatt att den inte får stor publicitet, menar Aivelo.
Kritiken och de stora rubrikerna som avhandlingen skapade redan för två år sedan blev med andra ord paradoxalt nog något av en kvalitetsstämpel för Aino Saarinen.
Läs också:
Självständigt lärande ger sämre läranderesultat
Text och foto: Mattias Fagerholm
