Självständigt lärande ger sämre läranderesultat

IMG_3996
Om man ger mycket ansvar åt unga elever så innebär det i medeltal sämre läranderesultat, säger Aino Saarinen.

Självständigt och individuellt lärande är inte rätt väg att gå för den finländska skolan. Självstyrt lärande ger nämligen sämre läranderesultat. Inte heller de digitala lärmiljöerna är någon frälsning. Det slår Aino Saarinen fast i sin pinfärska doktorsavhandling. Tidningen Läraren har träffat forskaren som ruskade om det finska skolsamfundet innan avhandlingens ens var klar.

Sällan har en doktorsavhandling i pedagogik fått så mycket uppmärksamhet som Aino Saarinens. Hon kan stoltsera med tittarrekord på Zoom under sin disputation. Hon hann inte ens lägga fram den innan diskussionens vågor gick höga på sociala medier. Redan för två år sedan, dvs långt innan avhandlingen var klar, ifrågasattes slutsatserna. År 2018 var den nya läroplanen från 2016 föremål för diskussion. Där betonas självständigt och individuellt lärande. Eleverna skall i allt större utsträckning staka ut sina egna mål, definiera sina tidtabeller och platsen för inlärning.

– Ser man på finländsk och internationell forskning visar den att om man ger mycket ansvar år unga elever så innebär det i medeltal sämre läranderesultat, speciellt i riskgrupperna. Det skapar större klyftor mellan eleverna, säger Saarinen.

Självständigt lärande – ett exempel

Aino Saarinen ger ett exempel på vad hon avser med ogynnsam lärandemiljö och där det individuella lärandet inte fungerar som det skall: Det finns många skolor i Finland där man har alla elever i åk 1 i ett och samma utrymme. Det kan röra sig om 80–90 elever. De har inte tilldelats någon specifik lärare eller grupp. På måndag får eleverna en mapp med uppgifter som skall vara gjorda på fredag, ingen övrig tidsram har definierats. Inga riktlinjer i stil med: Jobba en timme med den här uppgiften, eller gör det här på tisdag. Eleverna bestämmer själv i vilken takt de jobbar. Det har resulterat i att på torsdag kväll hjälper föräldrarna med uppgifterna.

– Bland yngre elever, i synnerhet på lågstadiet, så är läranderesultaten bättre om det finns rutiner och tydliga strukturer. Förhållandet mellan lärare och elev är synnerligen viktigt med tanke på inlärningen. Om eleven på morgonen inte vet vilken lärare hen möter visar forskningen att inlärningsresultaten är sämre.

Varför sjunker läranderesultaten när eleverna ges eget ansvar?

– En orsak är att föräldrarnas ansvar ökar. Om man minskar på lärarnas roll ökar föräldrarnas. Då hänger lärandet på hurudana föräldrar man har. Är de välutbildade? Jobbar de i skift? Har de tid att hjälpa?

– En annan sak som spelar en roll är potentiella kunskapsluckor. Eleverna gör kanske sina uppgifter, men de vet inte i vilken ordning de skall ta sig an dem. Kunskapen blir inte strukturerad – först basuppgifter, sedan tillämpningsuppgifter.

Hur allmänt är det här?

– Individuellt lärande betonas i läroplanen från 2016. Men i själva verket också redan före det, i början av 2010 talet talade man om det här.  Men det har accelererat i och med den nya läroplanen.

Saarinen konstaterar att det inte är någonting nytt med självstudier och att eleverna lägger upp sina egna mål. Men förändringen ligger i att tidigare har den arbetsmetoden använts i tillämpningsfasen. Först såg läraren till att grundkunskaperna fanns. Men nu lärs även baskunskaper ut på det här sättet.

Vad beror förändringen på?

– Det undrar jag också. Forskningen stöder inte den här utvecklingen.

– Min uppfattning är att tankesättet har införts i lärarutbildningen, men det har jag inte belägg för.

Är det inte bra att eleverna får lära sig att ta ansvar?

– De här arbetsmetoderna ger sämre läranderesultat, men ger högre skoltrivsel och skapar positiva känslor. Dessvärre ger trivseln inte utslag i bättre läranderesultat. Vilken är skolan uppgift? Att skapa tillfällig skoltrivsel eller goda läranderesultat?

Påverkas inte lärandet i positiv bemärkelse med högre skoltrivsel?

– Inte alltid. Hög motivation ger bättre läranderesultat. Men i Finland har vi en lite felaktig bild av att motivationen kommer först, sedan lärandet. I själva verket är det tvärtom. När ett barn lär sig och märker att hen kan, så väcks motivationen.

I Finland har vi en lite felaktig bild av att motivationen kommer först, sedan lärandet. I själva verket är det tvärtom, säger Aino Saarinen. Foto: Mattias Fagerholm

Hjärnan inte mogen

Aino Saarinen är ingen akademisk novis. Hon har även doktorerat inom psykologi och medicin. Och när hon tar på sig de andra doktorshattarna konstaterar hon att förmågan att arbeta självständigt hänger ihop med hur hjärnan utvecklas. Ju mer utvecklad hjärnans frontallob är desto större förmåga till självständigt arbete har eleven.

– Det är ett obestridligt faktum att frontalloben utvecklas först vid 20 års ålder.

Arvets betydelse stor

Den tyngsta faktorn ifråga om ett barns kapacitet till självstyrt lärande hänger ändå ihop med de genetiska faktorerna. Arvets betydelse ligger på upp emot 80–90 procent. För utomstående faktorer, så som skolmiljön, återstår med andra ord 10–20 procent. Genetiken och hjärnans mognad kan man inte göra mycket åt, men nog lärandemiljön.

I vilken miljö gör eleverna störst framsteg?

– I skolor med rutiner. Med ett bra förhållande till läraren, i en stabil grupp och i en trygg miljö utvecklas elevernas förmåga att självständigt ta ansvar mest. I miljöer där det finns så lite ”störande” element som möjligt. Det här är inte min åsikt, jag upprepar bara vad forskningen visar.

I en stabil grupp och i en trygg miljö utvecklas elevernas förmåga att självständigt ta ansvar mest.

Digitala lärandemiljöer överskattade

En annan het potatis i Saarinens avhandling är användningen av digitala hjälpmedel i undervisningen. Inte heller det är någon nyckel till bättre läranderesultat.

– Ju mer de användes desto sämre blev läranderesultaten på alla områden, säger Saarinen.

Även när det gäller digitala lärandemiljöer är de speciellt negativa för elever som befinner sig i en riskgrupp, till exempel elever med inlärningssvårigheter.

– Elever med låg förmåga till självstudier, dåliga bakgrundskunskaper, från lågutbildade familjer eller med den typen av riskfaktorer i bagaget använder de digitala hjälpmedlen på ett annat sätt än högpresterande elever. Deras strategi är helt annorlunda. De reagerar mer impulsivt på irritationsmoment. Elever som har det bättre förspänt kan lättare kontrollera sina impulser, och hålla ett tydligare fokus.

Saarinen har stött på en del mothugg när de gäller kritiken av de digitala arbetssätten. I sin undersökning har hon tittat på Pisaresultaten från åren 2012 och 2015. Man har frågat sig om digitala slutsatser är gångbara år 2020. Saarinen är inte kategoriskt emot digitala lösningar i skolvärlden, men menar att man alltid skall fråga sig vilket mervärde det ger. Man skall inte använda digitala arbetsmetoder om det inte ger ett mervärde

– Inte flyttar man automatiskt kunskap till elevens hjärna med digitala arbetsmetoder. Man måste gå igenom samma lärandeprocess som alltid.

Välkomnar kritiken

Alla har inte svalt Saarinens teser med hull och hår. Bland andra Pisa-forskaren Juhani Rautapuro säger att man inte kan dra slutsatsen att självstudier leder till sämre utbildningsresultat. Det skulle kräva betydligt mer omfattande forskning, menar han.

Kirsti Lonka, professor i utbildningspsykologi, skriver för sin del på Twitter att slutsatserna i Saarinens avhandling är ganska vilda.

– Jag är glad över varje text där man talar om vårt utbildningssystem oberoende av om man attackerar mig eller berömmer mig, säger Saarinen.

– Jag har förundrats över att man på vissa håll har vänt helt upp och ner på den finska skolan och ingen talar om det. Ingen lyfter fram utmaningarna eller riskerna. Ingen verkar bry sig över att OECD har klassat Finland som ett land med permanent sjunkande läranderesultat. Man bara skryter hur bra vi är. Jag är glad över att ett tabu nu är borta.

Ingen verkar bry sig över att OECD har klassat Finland som ett land med permanent sjunkande läranderesultat.

– Om någon tycker att min forskning är felaktig så kan vi för min del slänga min avhandling i roskisen. För det finns så mycket forskning på området. Som enskild forskare kan jag alltid göra misstag, men att hundratals forskare gör misstag, till på köpet i samma riktning, ser jag som osannolikt.

– Det handlar inte om mig mot någon annan. Det är fråga om forskning mot magkänsla.

Aino Saarinens avhandling i ett nötskal:

  • Equality in cognitive learning outcomes: the roles of educational practices
  • Materialet består av över 5000 elevers Pisa-resultat från åren 2012 och 2015.
  • Lärarledd undervisning ger bättre undervisningsresultat.
  • Självständigt och individuellt lärande, men också digitala inlärningsmiljöer, ger sämre läranderesultat.
  • Småbarnspedagogikens betydelse för läranderesultaten är inte så stor.

Text och foto: Mattias Fagerholm

Senaste artiklar