Jan Alin

Revolutionerade videon undervisningen?

Det var mörkt, det var kallt och det var fruktansvärt orättvist! En regnig höstmorgon 1982 stod vi, några fjärdeklassister, och såg genom fönstret hur lärarkåren vid Ytternäs skola bekantade sig med skolans första videobandspelare. För att strö ytterligare salt i såret var det Kalle Ankas julafton de såg på. Inte nog med att lärarna fick vara inne i värmen på rasten, de fick se på Kalle Anka också!

Videobandspelarens intåg betydde att vi kunde se tv-program när som helst och inte var bundna av skol-tv:s sändningstider. Jag vet inte hur snacket gick i lärarrummet, men det skulle inte förvåna mig om det fanns de som trodde att videobandspelaren skulle revolutionera undervisningen.

Jag kom att tänka på den där morgonen när jag såg en tråd på Twitter där den svenske läraren Mathias (@Mathiasis) frågade: ”Vilken är er största pedagogiska synd?”. Svaren han fick var ett historiskt smörgåsbord av pedagogiska modenycker: The Big 5, ämnesövergripande projekt, framtidskompetenser, läxfritt, elevledda utvecklingssamtal, SAMR, lärstilar, kamratbedömning, matriser, kollegialt lärande, ”eleven ska själv söka kunskap”, Minecraft i undervisningen, bedömning för lärande, låta elever med lässvårigheter ”lyssneläsa”, inga läroböcker och entreprenöriellt lärande.

Det många av modenyckerna har gemensamt är att de i tiderna presenterats som modeller eller undervisningssätt som skall revolutionera undervisningen. Hittills har ingen gjort det. Det är nog helt enkelt så att det inte finns, och aldrig kommer att finnas, undervisningssätt som passar alla elever. Det finns ingen pedagogisk silverkula, helt enkelt.

Av svaren framkom också att det genom åren satsats mycket tid och pengar i skolorna på fortbildning i och implementerandet av diverse modenycker. Tid och pengar som när man ser i backspegeln känns bortkastade. Tid och pengar som kunde ha spenderats bättre.

Det här var alltså vad svenska lärare svarade, och undervisningen i Sverige styrs i högre grad än i Finland av politiska åsikter och hur det gick i senaste val. Även om undervisningen inte ändrar lika vindflöjelaktigt här i Finland är vi inte immuna mot pedagogiska modenycker. Det finns skäl att minnas att våra hjärnor inte förändrats på tio tusen år.

Jag minns inte att videobandspelaren kom särskilt ofta till användning i vårt klassrum i Ytternäs skola på 1980-talet. Det mest bestående minnet av den är från den regniga höstmorgonen, som kanske gjorde att jag blev lärare. För att få vara inne på rast och se på Kalle Anka.