Måste passa på att lyfta – dryfta – det här med ansvar.
Och då menar jag inte ansvaret som följer med att vara lärare. Det vill säga att ansvara över läroplaner, veckoscheman och lärmetoder. Ansvaret som följer i att se alla elever, förstå deras behov.
Inte heller syftar jag till ansvaret över att vara en bra förebild. Över god stämning i klassrummet. Eller det centrala ansvaret över att alla ska känna trygghet.
Inte heller om hur det här ansvaret känns av alltmer.
Eller ja. Det handlar kanske lite om det också.
Men vad jag främst tänkte belysa här är det växande problemet som uppstår då det personliga ansvaret blir allt suddigare i konturerna, detta tillsammans med att det blir allt vanligare att vädra sina åsikter. Att säga sitt och att döma tycks i mina ögon bli alltmer normaliserat. Tummen upp eller tummen ner. Hjärt-emojis eller sur gubbe. Rösta ut en efter en i tv-rutan på bästa sändningstid.
Gör inte detta det enklare att vända fokus ifrån sig själv? Inte se sin roll?
Skylla på annat, eller andra? Förmodligen ett effektivt sätt att slippa döma sig själv på, tänker jag. Den svenska utbildningsministern Jan Björklund kallade detta för ”Nånannanismen”.
”Det var inte mitt fel”, säger små barn. Till en viss ålder är det faktiskt helt okej. Ser man på just fostrandet tycks ansvaret ha skiftat fokus sedan vi lämnade bondesamhället. Då fostrades barnen av samtliga vuxna. ”Det krävs en hel by att fostra ett barn”. Byn har numera blivit skolan, dagis, förskola och de föreningar som barnet deltar i. Som grann-tant får man inte längre ryta till då barnen på gården beter sig illa, i varje fall inte utan att riskera att bli anmäld. Som lärare har man ständigt ögonen på sig.
Hur ska man då kunna växa som människa om man aldrig vågar se sin roll? Vi kanske behöver se över vad det innebär att ha ett mänskligt ansvar. Ansvaret över att vara människa – och medmänniska. Vi har ett ansvar över att vi själva mår bra men helst inte på bekostnad av någon annans välmående.
Men för att göra det behöver vi alltid ta en titt på vår egen roll i en situation. Om man så är lärare, förälder eller elev. Se ansvaret i varje åsikt vi lämnar. Sluta skylla på andra, på lärarna, på undervisningen, på skolkompisarna – eller på något annat som man i stunden tror att är skulden till att man inte har det bra. Man måste kanske inte överväga vem som ska röstas ut härnäst, eller få nästa likes. Man kan fråga sig själv – vad behöver jag göra för att jag ska må bra? Vari ligger mitt ansvar?
