Vårfacket Tehys ordförande Millarikka Rytkönen fick under de kommunala avtalsförhandlingarna stämpeln av att vara kärringen mot strömmen. Under hela våren gav vårdfacken signaler att man inte riktigt var intresserad av att sluta ett avtal, utan att man hellre skjutit lösningen till hösten. Cornapademin hade nämligen avväpnat vårdfacken. Att ta till strejkvapnet var uteslutet under rådande förhållanden.
Tehy spände ändå bågen genom att på valborg skjuta ner riksförlikningsman Vuokko Piekkalas medlingsbud. De andra fackförbunden hade godkänt budet, men Rytkönen kallade det för uselt.
Efter några veckor fick ändå Tehy krypa till korset. Troligen blev realismen över den ekonomiska situationen påtaglig. Sannolikt är också att leden inte riktigt höll inom vårdfackens förhandlingsorganisation Sote. Vårdfacket Super flaggade uppenbarligen för en lösning. Därmed godkändes det bud som arbetsgivaren KT lade fram i medlet av maj.
Om sanningen skall fram så godkände Tehy i stort sett samma avtal som man med smällande dörrar förkastat några veckor tidigare.
Paradoxalt nog var kostnadseffekten i Piekkalas bud och KT:s bud exakt den samma. Nivån på löneförhöjningarna följer i båda alternativen den allmänna linjen. Vårdfacken fick nu ett eget avtalsområde som man eftersträvat, men det hade man också fått genom att godkänna Piekkalas bud. Kiky-timmarna försvann i båda alternativen, dock något tidigare i det nu godkända avtalet. Men vi talar om hårfina nyansskillnader. Om sanningen skall fram så godkände Tehy i stort sett samma avtal som man med smällande dörrar förkastat några veckor tidigare.
En avtalslösning med samma kostandeffekt som i de branscher som slöt avtal före coronakrisen måste ändå ses som en delseger. De kommunala avtalsförhandlingarna förutspåddes bli utmanande långt före coronan nådde våra breddgrader. Pandemin tvingade ändå Tehy att böja sig i sina krav på en löneförhöjning på 1,8 procent utöver den allmänna linjen i tio års tid. Detta för att jämna ut den växande löneskillnaden mellan offentlig och privat sektor. Kravet är legitimt och gäller i allra högsta grad även personalen inom undervisningssektorn. Det här är ändå ingenting som man korrigerar i en handvändning och därför har också lärarfacket OAJ flaggat för ett löneprogram som sträcker sig över flera avtalsperioder. Den målsättningen lyckades man inte ro i land i denna avtalsrunda. En möjlig öppning är dock den arbetsgrupp som skall titta närmare på den här biten. Det ligger i allas intresse att den offentliga sektorn inte halkar efter i löneutvecklingen.
