Det är något fint med skolstartstider. En förväntansfull spänning tycks svepa över hela landet. Tänk alla de små hjärtan som bultar av glädje och nyfikenhet inför den första skoldagen. En dag som många aldrig glömmer.
Mina egna minnesbilder tar mig tillbaka till 1981, då jag klev genom skolportarna i östra Finland med min stora rosa skolväska och flätor i håret. Men det finns en annan läsårsstart som verkligen etsat sig fast i mitt minne. Det var morgonen tjugotvå år senare när jag för första gången steg in i ett klassrum som lärare i Sverige. Med en blandning av nervositet, förväntan och en skvätt rädsla inför det okända, i ett land vars skolsystem jag inte hade grepp om och vars språk jag inte fullt ut behärskade. Beväpnad med min Muminmugg, en dos sisu, overheads fyllda av franska verbböjningar och en brinnande entusiasm var jag redo att erövra de svenska klassrummen. Där började min lärarresa som skulle sträcka sig över ett årtionde.
Tyvärr gjorde en känsla av besvikelse mig sällskap under resan. I början sade ingen det rakt ut – det bara svävade i luften, låg där mellan raderna. I samtal med nya bekantskaper, på fester och middagar. ”Jag är lärare”. I Finland hade detta mötts med beundran, nästan som om det bar en aura av respekt och uppskattning. Men i mitt nya hemland saknades wow-faktorn. I stället möttes jag av fraser drypande av medlidande och sympati, liksom höjda ögonbryn: ”Oj, men hur orkar du?” eller i värsta fall ”Åh, varför det?”.
Det var bara att inse det trista faktum att uppskattningen för mitt yrke hade gått förlorad på vägen från Finland till Sverige. Min yrkesstatus hade sjunkit som en sten i Östersjön och vilade nu någonstans väster om Åland.
Resten är historia.
Rapporter om skolor som står utan lärare fyller tidningarna vid varje skolstart. Det är något vi nästan börjar ta för givet, likt en förväntad sensommarstorm. Men denna storm härjar året runt, och just nu är det ingenting som tyder på att den avtar. Tiotusentals utbildade lärare har flytt fältet, för få lockas till yrket och det är fler som hoppar av lärarutbildningen än som tar examen. Läget borde göra de svenska politikerna sömnlösa.
Kontrasten är påtaglig när jag läser Hufvudstadsbladets rapport om att det vid skolstarten saknas tre klasslärare i Helsingfors och en engelsklärare i Grankulla.
Men i Finland måste man vara vaksam för att inte gå samma öde till mötes. Samhällets stora uppskattning för läraryrket finns, men måste avspeglas bättre i lärarnas vardag och plånbok.
Ska Sverige å sin sida få fler lärare krävs det mer än bättre löner och arbetsmiljö. Bortom dessa självklara åtgärder finns en kultur att ändra. Det symboliska kapitalet, en genomgripande värderingsförändring i samhällets syn på utbildade lärare, måste till.
Endast så kan läraryrkets status återupprättas.
