”Det här är världens bästa jobb”

_Z636025
Vi vill ha en arbetsmängd som gör att man orkar ha ett liv utanför skolan, säger Birgitta Beijar-Österberg och Annica Svarvar.

Klasslärarna Birgitta Beijar-Österberg och Annica Svarvar har med lite blandade känslor tagit del av de omfattade strejkvarsel som lärarfacket OAJ har gett på olika håll i landet. Egentligen är de inte så pigga på en strejk, men nu är de beredda. Arbetsbelastningen har helt enkelt blivit för stor.

– I åratal har vi sagt att vi har för lite resurser. Vi har stora grupper och barn med specialbehov. Det har sparats på vikarier och material. Vi har sparat och sparat och sparat. Hur vi än säger att vi har för mycket uppgifter i förhållande till tiden vi har betalt för så förändras ändå ingenting, konstaterar de unisont. Så nu är det bara lönen kvar att ropa om, det verkar vara det enda som går hem.

Birgitta Beijar-Österberg och Annica Svarvar fungerar båda två som lärare i Korsholm. De är inga duvungar i branschen. Båda två började sin lärarbana i medlet av 90-talet och har med andra ord perspektiv på läraryrket.

Tätare skyddsnät – positivt men krävande

En förändring under årens lopp är att nätverket kring elever som behöver särskilt stöd har blivit tätare. Elever med specialbehov integreras i undervisningen.

– Det innebär bland annat expertgruppsmöten, träffar med terapeuter och speciallärare. Skolgångshandledare skall handledas. Man interagerar med en massa andra yrkesgrupper. Långa enkäter skall fyllas i, dokumentation har ökat märkbart. Det innebär massor mera jobb, säger Annica.

Hur ser ni på den här utvecklingen?

– Samarbetet med olika instanser är superbra. Eleverna har möjlighet att få hjälp, det finns en helhetstanke, säger Birgitta.

I grunden är det alltså fråga om en positiv utveckling. Men när resurserna för att integrera elever med specialbehov inte är tillräckliga faller en stor arbetsbörda på lärarens axlar.

– Du slår knut på dig själv men det är ändå inte tillräckligt. Det skulle behövas mera personal. Det suger energi att vara tvungen att kriga för resurserna. När man inte har förutsättningar att lyckas blir det tungt, säger Annica. 

När väggen kommer emot

Annica Svarar har personliga erfarenheter av hur det är när det blir för mycket. Hon gick i väggen för några år sedan och tvingades vara borta från skolan i över ett halvår.

Hon undervisar idag 16 veckotimmar för att orka med jobbet.

– Jag hinner till lärarrummet för en kopp kaffe en gång under arbetsveckan. Det finns inga pauser. Det är så otroligt hög intensitet i det här jobbet.

Jag hinner till lärarrummet för en kopp kaffe en gång under arbetsveckan. Det finns inga pauser, säger Annica Svarvar.

Undervisningsskyldigheten funkar inte

Det är påtagligt att det arbete som sker utanför lektionstid har ökat märkbart. Själva undervisningsdelen har med åren blivit en allt mindre bit.

– Vår lön baseras på hur många timmar vi undervisar. Det har blivit en väldigt stor obalans mellan undervisningen och det övriga arbetet. Lönesättningen känns väldigt skev, säger Birgitta.

– Jag tycker att vi har jättedålig lön, med tanke på allt det vi gör.

Det lilla ordet ”nej”

Tusendollarsfrågan blir då hur man skall begränsa jobbet utanför undervisningsskyldigheten. Ofta framhålls att man helt enkelt borde säga ”nej” oftare. Men det är lättare sagt än gjort.

– Lärare är dåliga på att säga nej. Egentligen borde vi förstå att när vi har gjort vår arbetstid för veckan så skall vi inte ta på oss fler arbetsuppgifter. Men om du har viktiga saker som du bara är tvungen att göra, då kan du inte säga nej. Man har ett ansvar och ett samvete, konstaterar Birgitta.

Samplaneringstiden en droppe i havet

Ett dilemma är att den samplaneringstid (Högst 120 h/läsår inom den grundläggande utbildningen.) som lärarna har för exempelvis möten och övriga uppgifter vid sidan om undervisningen inte räcker till. Vad ska man göra om hela årets samplaneringstid är använd i februari?

– Varför ska vi bokföra samplaneringstiden? Ingenting händer ändå. Det här är frustrerade. Jag slutade bokföra för jag fick ångest av det. Inga åtgärder vidtogs trots att lärarna hade massivt med övertid, säger Annica.

Birgitta och Annica ger inte mycket för kommentarer av typen ”du måste sänka ribban” eller ”du måste plocka bort arbetsuppgifter”. Vad ska man plocka bort, undrar de?

– Det känns respektlöst när det uppifrån ses som en lösning men inte görs praktiskt möjligt att genomföra Det är ett direkt hån.

Strejk?

Den ökade arbetsbelastningen och en frustration över att lönen inte hänger med har nu resulterat i att lärarfacket OAJ har gett ett sällsynt omfattande strejkvarsel.

– Jag älskar det här jobbet. Det är jättetungt vissa dagar, men det här är världens bästa jobb. Därför är det hjärtskärande om det kommer till en strejk. Egentligen tycker jag inte om det, men nu är jag nog beredd, säger Annica Svarvar.

Text: Mattias Fagerholm
Foto: Johan Hagström