Det reformerade stödet för lärande är den kanske mest betydande utbildningspolitiska insatsen under den här regeringsperioden. Reformen har varit efterlängtad bland utbildningspersonalen. Det tidigare så kallade trestegsstödet fick aldrig luft under vingarna, finansieringen lyste med sin frånvaro. I den nya stödreformen ska den administrativa bördan minska och elevernas faktiska stödbehov vara i fokus. När regeringen dessutom går in med ca 100 miljoner euro årligen för att förverkliga reformen kan man tycka att förutsättningarna är hyfsat goda.
Trots det är signalerna från fältet entydiga. Stödet för lärande haltar betänkligt i många kommuner. I synnerhet i de små skolorna är implementeringen av reformen knepig. Enligt lärarfacket OAJ:s kartläggning anser var tredje rektor att resurserna inte har ökat till följd av stödreformen. I de små skolorna är situationen etter värre. FSL:s siffror visar att i över hälften av de små skolorna upplever man att resurserna inte har ökat sedan reformen trädde i kraft. Dessutom vittnar en fjärdedel av de skolledare som svarat på FSL:s enkät om det reformerade stödet att man i kommunerna bromsar beslut om elevspecifikt stöd på grund av ekonomiska orsaker.
Om man ger med ena handen men tar med den andra kan man inte heller förvänta sig några resultat.
Siffrorna är direkt häpnadsväckande. Regeringen har gjort en betydande satsning men i vissa kommuner märks detta uppenbarlige knappt alls i klassrummen. Mot vem skall man rikta ett klandrande finger då stödreformen uppenbarligen helt och hållet håller på att tappa styrfart? Är det de kommunala beslutsfattarna och tjänstemännen som inte riktigt har tagit till sig vilka intentionerna med det reformerade stödet är? Ansvaret för att stödet förverkligas enligt lagens anda ligger på utbildningsanordnarna, dvs kommunerna. Men inte heller regeringen kan frånsäga sig sitt ansvar. Samtidigt som regeringen har allokerat medel för stödet för lärande har man kraftigt skurit ner kommunernas finansiering. Kommunernas statsandelar minskar under den här regeringsperioden med totalt 173 miljoner euro. Om man ger med ena handen men tar med den andra kan man inte heller förvänta sig några resultat.
I september presenteras färska Pisaresultat. Frågan är hur mycket terräng Finland har tappat den här gången. Det finns nämligen ingenting som talar för att den nedåtgående trenden kommer att vända. En stödreform som hade förverkligas fullt ut hade varit ett första steg i rätt riktning, men en urholkad reform innebär att Pisaraset sannolikt bara fortsätter.
