Reformen av stödet för lärande är den största utbildningspolitiska insatsen under den här regeringsperioden. Tanken är att varje elev ska få rätt sorts stöd vid rätt tidpunkt. Då regeringen avsätter medel för att finansiera reformen är det lätt att applådera insatsen. Det förnyade stödet för lärande trädde i kraft 1.8.2025 och det är aningen tidigt att dra allt för långtgående slutsatser om hur det hela kommer att utfalla. Men ett mellanbokslut vågar vi oss på i det här skedet. Har reformen potential att bli ett framgångsrecept för den finländska skolan eller finns det fallgropar som man borde väja för redan i det här skedet?
Föregångaren, alltså trestegsstödet, kritiserades av lärarkåren för att den skapade en hel del extra byråkratiskt arbete. Dokumentationskraven innebar att det administrativa arbetet åt av tiden med eleverna. Det här vill regeringen korrigera. En av den här reformens centrala målsättningar är att minska på byråkratin, utan att äventyra elevernas rättsskydd, betonar undervisningsminister Anders Adlercreutz. Topp!
På många håll har ändå arbetsgivaren instruerat att det gruppvisa stödet ska dokumenteras efter varje lektion. Det rimmar illa i förhållande till intensionen med reformen. Från lärarfackligt håll har man reagerat på detta vilket resulterade i preciserade direktiv. ”Varken lagen eller Utbildningsstyrelsen kräver att genomförandet av det gruppspecifika stödet följs upp med elevspecifika registreringar i skolans elektroniska system”, skriver Ubs på sin webbplats. Men samtidigt konstaterar man att det är utbildningsanordnaren som beslutar hur man samlar in information om antalet undervisningstimmar för gruppspecifika stödformer. Med andra ord: Ingen dokumentation krävs – bestäm själva om ni vill dokumentera. Snacka om luddigt direktiv. Här skulle man önska att ministeriet satte ner foten och påminde om lagens intension. Minska dokumentationen, använd tiden för eleverna. Flopp!
Här skulle man önska att ministeriet satte ner foten och påminde om lagens intension.
När trestegsstödet infördes 2011 gjorde man misstaget att inte budgetera extra medel för ändamålet. Det är rätt uppenbart att resultaten blev blygsamma då inga ekonomiska satsningar gjordes. Nu går regeringen in med medel för att implementera stödreformen. Nästa år uppgår satsningen till omkring 80 miljoner euro. Topp!
Men samtidigt skär regeringen i kommunernas statsandelar med 75 miljoner euro. Man ger med ena handen men tar lika mycket med den andra och försvårar avsevärt kommunernas förutsättningar för att genomföra reformen så som det var avsett. Flopp!
Överväger topparna flopparna? Om man vill uttrycka sig diplomatiskt kan man konstatera att det finns en del justeringar att göra för att stödreformen ska bli det efterlängtade lyftet för den finländska skolan. Det krävs att Undervisnings- och kulturministeriet håller ett fast tag om tyglarna.
