Jag har svårt att släppa siffrorna från STTK:s färska granskning som visar att skillnaden i köpkraft mellan yngre och äldre arbetstagare nu är rekordstor. Bakom statistiken finns unga människor som försöker bygga sina liv, köpa sin första bostad, bilda familj och skapa trygghet inför framtiden.
Det här är något som verkligen borde oroa oss. Vi frågar oss varför allt färre unga väljer att bli lärare, sjukskötare eller socialarbetare. Inte så konstigt kanske med tanke på de signaler samhället sänder till dem som står inför sina livs viktigaste yrkesval.
För unga människor handlar valet av utbildning och yrke inte bara om intresse eller styrkor. Det handlar också om möjligheten att leva ett gott liv. När många år av högskolestudier, stort ansvar och höga förväntningar inte innebär löneutveckling som motsvarar insatsen, så påverkar det naturligtvis yrkenas attraktionskraft.
Som ordförande för FSL och som representant för lärarkåren möter jag ofta människor som talar varmt om utbildningens betydelse. Så gott som alla är överens om att Finland ska konkurrera med kunskap, innovationer och kompetens. Men om vi menar allvar måste vi också visa att vi värderar dem som förverkligar alla dessa ambitioner varje dag.
Läraryrket är ett samhällsbärande yrke. Lärare formar framtidens arbetskraft, stärker demokratin och ger barn och unga verktyg att bygga karriär och sina liv. Trots det här låter man lönerna släpa efter och det ser likadant ut inom hela den kvinnodominerade offentliga sektorn.
En försvårande mekanism är exportmodellen som begränsar möjligheterna att korrigera strukturella löneskillnader. Jag ifrågasätter inte exportindustrins betydelse i sig, Finland behöver företag som växer, exporterar och skapar välstånd men modellen cementerar den offentliga sektorns löneutveckling på ett ohållbart sätt.
Det är ingen tillfällighet att Education International i sin nya jämställdhetsplan lyfter fram sambandet mellan lärarbrist, jämställdhet och löneutveckling. När kvinnodominerade yrken halkar efter påverkar det inte bara dagens löntagare. Det påverkar också morgondagens rekryteringar och hela utbildningssystemets framtid.
Om utvecklingen fortsätter riskerar vi att hamna i en situation där allt färre söker sig till de yrken som bär upp välfärdssamhället. Då handlar frågan inte längre om vad löneförhöjningar kostar utan om hela Finlands framtida kompetensförsörjning, konkurrenskraft och sammanhållning.
Och det är ett pris som vi inte har råd att betala.
Som förbund fortsätter vi vårt outtröttliga påverkansarbete för en konkurrenskraftig lön. Våra medlemmar förtjänar en arbetsmarknad där orättvisor inte cementerats.
