Det är augusti igen och många av oss står beredda eller tar just nu emot en ny grupp elever eller studerande. Det är ett arbete, såklart, att få gruppens förtroende, att fundera på gruppdynamik. Också för den som har varit med många år är det samtidigt på något sätt fascinerande. Vi har sett alla slags människotyper förut. Och ändå är allt nytt.
I den läsvärda dikten Teach the children skriver poeten Mary Oliver om, ja, pedagogik. I slutet av dikten beskriver hon vad jag tolkar som en uppmaning till alla som jobbar med barn: ”Stand them in the stream, head them upstream, rejoice as they learn to love this space they live in, its sticks and leaves and then the silent, beautiful blossoms.”
Sommaren som ligger bakom oss har visat att allt som pågår inte är enbart vackert. Världen brinner, bokstavligen, och barn och vuxna i världen lever med krig, våld och orättvisor inpå skinnet. Vi nås varje dag av ständigt sämre exempel på maktutövning och ledarskap när världen skulle behöva något helt annat. Unga behöver hopp, men har få förebilder. Kritiken mot hopp som något som bara stänger av världen och fokuserar på det goda är också träffande. Samtidigt är pedagogik mer än en vetenskap, den inbegriper en självklar tro på både den enskilda elevens och gruppens möjlighet att utvecklas, en insikt om annalkande förändring.
Jag tolkar Mary Olivers ”Stand them in the stream, head them upstream” som en uppmaning att välkomna svåra frågor i klassrummet, att stanna i ovisshet, om det än gäller orättvisor, skogsbränder eller drönare. Den som leder samtalen behöver inte ha alla svar. Jag tror att vi lägger grunden för den stämning som behövs för att ge utrymme för frågorna redan när vi träffar våra grupper för första gången. Vi är också nyfikna. Vi vill också förstå och göra rätt. Så var det ett ord till där i meningen – rejoice. Jag ska tänka på det när jag välkomnar mina ämneslärarstuderande i de samhälleliga ämnenas didaktik I. Gruppen kommer igen att bestå av typerna jag har träffat: de ambitiösa, de som går där ribban är lägst, de som egentligen bara vill undervisa historia, de pratsamma, de som har vaknat sent i livet till att lärare är deras drömyrke. Jag ska försöka stanna upp och glädjas över stunder av insikt när dessa ännu okända personer och jag går uppströms i vår gemensamma strävan att förstå hur vi kan undervisa om världen i en ständig balans mellan blint hopp och cynism.
Gott nytt läsår!
