Programmet var uppdelat i tre delar som bestod av paneldebatter med utgångspunkt i strävan efter en jämlik utbildning i Finland. Den första panelen diskuterade jämlikhet i allmänhet, den andra tog fasta på den digitala kunskapen medan den tredje fokuserade på skrivandet.
Moderator för den första diskussionen var Niklas Wahlström från SFV. Han hade med sig Laila Andersson, vd och rektor vid yrkesinstitutet Prakticum, Fritjof Sahlström, dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid ÅA i Vasa, Inger Damlin, FSL:s ordförande, samt Mia Heikkilä, biträdande professor i småbarnspedagogik vid ÅA.
– Den finländska skolan är mycket jämlik. Samtidigt finns det många orättvisor i våra skolor. Elever som av olika skäl har olika förutsättningar har inte samma möjligheter att lyckas jämfört med dem som har gynnsammare förutsättningar, inledde Sahlström.
– Och tyvärr går vi åt fel håll, vilket bör diskuteras.
Fritjof Sahlström noterade att skillnaderna mellan barn från mer och mindre gynnsamma förhållanden dessvärre växer. Också skillnaden mellan pojkars och flickors läsande är stor, enkannerligen i Svenskfinland.
Jämlikhet betyder inte att alla får likadan undervisning, det blir inte rättvist bara av det, menade han. Inte heller skall resultaten vara lika eller att alla skall kunna samma saker.
– Vi bör röra oss någonstans i mitten. Det skall inte spela någon roll för dina möjligheter till utbildning att du är född utomlands eller att ingen i din familj blivit student.
Mörka moln samlas över jämlikheten, konstaterade Wahlström.
Andelen barn som tar del av småbarnspedagogik är lägre i Finland än i de övriga nordiska länderna, vilket regeringen önskar ändra på.
Varför har småbarnspedagogiken så stor betydelse, undrade Wahlström.
– Att få ta del av småbarnspedagogisk verksamhet är en demokratisk rättighet, sade Mia Heikkilä.
– Deltagandet kan ge barnen en känsla av att finnas till i ett sammanhang. Oavsett förutsättningar. Här får jag finnas! Det är viktigt att personalen har den kunskap som krävs för att barnen skall uppleva det så, sade hon.
Attraktiv lön!
Hörnans programvärd Sonja Kailassaari modererade den chattkanal som öppnats för ändamålet.
Där uttrycktes bland annat en oro för hur pandemin har drabbat jämlikheten. Hur försäkra sig om att yrkesgrupperna inom utbildningen har hög status?
– Lönen bör vara attraktiv och arbetsbilden hanterbar, sade Inger Damlin.
– Det är bra att vi talar så mycket om skola som vi gör idag. Det är en början på att höja statusen för alla lärare, även lärare inom småbarnspedagogiken.
Kommunernas ansvar för jämlikheten
I väntan på den andra paneldiskussionen tog Sonja Kailassaari ett snack med stadsdirektören i Närpes, Mikaela Björklund, med en bakgrund som forskare inom pedagogik.
– Kommunen har ett otvetydigt jämlikhetsansvar, noterade Björklund.
– Vi kommer inte undan det. I Närpes har 16 procent av invånarna ett annat modersmål än svenska eller finska. Vi jobbar dagligen med jämlikhet. Ska eleverna känna sig delaktiga måste också deras föräldrar känna sig delaktiga i staden.
Digidruider i skolan?
Jens Berg, medieföretagare, ledde härefter en diskussion med rubriken ”Från digiskutt till digisprång?”. I diskussionen medverkade Linda Felixson, biträdande rektor i Smedsby-Böle skola i Korsholm och fackligt aktiv på många plan, Linda Mannila, som nyligen gjort en kartläggning över den digitala kompetensen i Svenskfinland (en större intervju med Linda Mannila publicerades i det förra numret av Läraren), Tove Eklund-Hartman, tutorlärare, nätverket Tutor Syd 3.0 och utbildningsdirektören i Borgå, Rikard Lindström.
Diskussionen tog avstamp i den omvälvande våren 2020.
– Det var en stor förändring men vi klarade det bra med god vilja och kollegialt stöd, sade Felixson.
Tove Eklund-Hartman berättade om hur kanaler skapades där lärare delade goda idéer för distansundervisningen med varandra. Också tutorlärarverksamheten fick lägga i en högre växel. Men det hela börjar avta nu, sade hon.
– Orken tryter!
Man var överens om att en digitalisering inte innebär att byta ut pennan mot en dator.
– Ett djup och ett pedagogiskt mervärde måste finnas. Samhällsutvecklingen går ju mot det digitala så skolorna måste ju också satsa på den digitala kompetensen, sade Eklund-Hartman.
Rent praktiskt kan elevernas mobiltelefoner förorsaka huvudbry i en undervisningssituation. Det finns verktyg för skolarbetet som är anpassade till mobiltelefoner, men dessa får inte användas under lektionerna.
Rikard Lindström ville inte kategoriskt förbjuda mobiltelefonerna.
– Lärarna kan ta det ansvaret. Men ett bekymmer kan ju bli att skolans nätverk inte klarar av att femhundra elever använder det samtidigt.
Tove Eklund-Hartman tyckte att det är skolan som skall stå för elevernas digitala verktyg.
– Använder eleverna sina egna telefoner kan det uppstå ojämlika situationer.
Vad har ni skrivit idag?
Pamela Granskog, undervisningsråd vid Utbildningsstyrelsen och modersmålslärare i grunden, ledde en diskussion som kallades ”Skriv för livet”. Med sig hade hon Netti Kronholm-Cederberg, modersmålslärare och projektledare för Skrivande skola, Jenny Ek, klasslärare i Karleby och Petter Wallenius, lärare i historia och samhällslära i Grundskolan Norsen i Helsingfors.
Har ni skrivit idag, undrade Granskog.
– Förstås har jag skrivit, sade Wallenius och redogjorde för hur han skrivit både på tavlan i skolan, på datorn och några meddelanden på telefonen.
Jenny Ek hade för sin del skrivit till sin vikarie i skolan och meddelat hemmafolket att hon kommit fram till Helsingfors för sin medverkan i Hörnan.
Enligt läroplansgrunderna bär alla lärare ett språkligt ansvar för sitt eget ämne, alla lärare är lärare i multilitteracitet, noterade Pamela Granskog. Har vi den verkligheten idag?
– Vi är nog inte riktigt där än, sade Petter Wallenius.
– I vissa ämnen skriver lärarna mycket, medan det i en del praktiska färdighetsämnen inte på samma sätt är lärarens uppdrag.
– Jag tror att det är en skillnad mellan olika ämnen och mellan stadierna, sade Jenny Ek.
Varje lärare skall också vara skrivlärare, konstaterade Netti Kronholm-Cederberg.
– En ensam modersmålslärare gör ingen skrivande skola.
Jenny Eks kollegium deltar i projektet Skrivande skola.
– Det har nog lyft vårt skrivande. Vi har blivit medvetna om skrivandet och berättar för varandra om vad vi gjort, sade hon.
Självuppfyllande profetior
Det nationella centret för utbildningsutvärdering NCU har rapporterat om en ojämlikhet gällande skrivandet. Pojkarna hänger inte med. Det förekommer skillnader mellan stad och landsbygd och mellan pojkar och flickor. Skillnaderna är till och med större än då det gäller läsandet.
– Hur skall vi få alla med, undrade moderator Granskog.
”De svenska pojkarna på landsbygden”, mässade Kronholm-Cederberg.
– Det blir ofta självuppfyllande profetior att höra att man inte kan och inte klarar sig.
Det är viktigt för pojkarna att känna sig delaktiga och få skriva sina egna berättelser.
– De behöver inte skriva i jag-form, alla berättelser skall få finnas i samhället. Skolan skall erbjuda ett skrivande för att bli människa, sade hon.
Kan lärarna motivera dem?
– Vi bör vara skrivande förebilder, sade Wallenius, som sade sig använda skrivandet mycket i sin undervisning.
– Jag har själv traumatiska upplevelser från min skoltid och har stannat på klassen i gymnasiet på grund av dåligt skrivande, sade han.
Jenny Ek tyckte att klasslärare har goda möjligheter att använda skrivandet i de olika ämnena.
– Trygga strukturer gör att eleverna för en inre motivation och vill skriva, sade hon.
Pamela Granskog avslutade diskussionen och eftermiddagen i Hörnan genom att citera det som sägs ha varit Topelius´ faders motto:
– Inte en dag utan en rad.
Den virtuella Hörnan kan ses i sin helhet på https://www.fsl.fi/hornan
Tom Ahlfors
