När väggen kommer emot

Rhonda Lindkvist
Klasslärare Rhonda Lindkvist drabbades av arbetsutmattning. Nu är hon tillbaka i skolan igen.

”En elev försöker kliva ut genom fönstret på andra våningen. En annan har stryptag på en kompis. En flicka sitter hopkurad under pulpeten och gråter. Var skall jag börja?”

Klasslärare Rhonda Lindkvist kan ännu se scenen framför sig. Den utspelades i hennes klassrum några veckor efter skolstarten hösten 2016. Den här incidenten kan kanske symbolisera den arbetsutmattning och depression som hon drabbades av och resulterade i att hon var sjukskriven resten av läsåret.

Det går ändå inte att peka på någon enskild orsak till att bägaren rann över och att Rhonda gick i väggen. Men den här incidenten beskriver hon som ett ”kodakmoment”, ett tillfälle som hon tydligt kan se framför sig. I övrigt är minnesbilderna från den här tiden suddiga.

– Lektionerna gick åt till att bita mig i kinden så att jag inte skulle gråta mig igenom dem, säger Rhonda.

– Det är lite som att vara full. Man ragglar omkring men det är ingen som beställer en taxi och skickar hem dig. Jag fick raggla ganska länge. Men vi var ett litet kollegium och vi sprang om varandra hela tiden.

Det var slutligen platschefen på Rhondas skola som drog i nödbromsen.

– Hon sade att oberoende av vad man säger på företagshälsovården så skall du inte komma på jobb på måndag, berättar Rhonda

Oron gick inte att stänga av

Det finns alltså inte någon entydig orsak till vad som resulterade i att Rhonda blev utbränd, men en utmanande elevgrupp är säkerligen en bidragande orsak.

– Det var en heterogen grupp. Jag kände mig otillräcklig. Man kan inte möta alla krav som finns. Det handlar också om att lyckas stänga av oron. Det hade jag svårt med.

”Du släcker väl när du går?”

Rhonda Lindkvist började jobba 2005 och fick ut sina lärarpapper 2006. Man kan alltså inte sätta arbetsutmattningen på oerfarenhetens konto. Däremot ställde hon snudd på orimliga krav på sig själv. Lektionerna planerades i minsta detalj.

– Istället för att gå på jompa eller vad nu andra gör så jobbade jag, säger Rhonda.

– Du släcker väl lamporna när du går, brukade städerskan ropa till mig.

Läsårsstarten var jobbig. Gruppen fungerade inte som den skulle och det tärde på både motivation och självförtroende. Det resulterade i en ond spiral.

– Om jag var trött i skolan tänkte jag att nu måste jag planera ännu bättre för att orka i morgon.

”Jag var som en amöba”

Till slut blev det för mycket. Sjukskrivning följde på sjukskrivning. Diagnosen var arbetsutmattning och depression.

– Jag mådde jättedåligt. Att komma i duschen var en stor grej. Jag orkade inte ens titta på Netflix. Jag var som en amöba, en komapatient.

– Det var tungt att föra och hämta barnen från dagis, men det var den enda orsaken till att jag kom ut genom dörren.

Jag orkade inte ens titta på Netflix. Jag var som en amöba, en komapatient, säger Rhonda Lindkvist. Foto: Jakke Nikkarinen

Vägen tillbaka

Arbetsplatshälsovården får gott betyg av Rhonda. Man tog hennes problem på allvar och hon fick professionell hjälp. Men hon ifrågasätter att hon under hela hösten endast blev sjukskriven för två veckor åt gången.

– Jag hade hela tiden dåligt samvete. Jag kände att jag borde vara i skolan. Skuldkänslan var oerhört tung att bära.

Ett alternativ var att återgå till lärarjobbet efter sportlovet. Det var ändå något som arbetsplatshälsovården satte stopp för. En lättnad för Rhonda.

– Ska jag börja reda ut någon annans rådd, hann jag redan tänka.

Mot arbetsplatshälsovårdens rekommendationer börjande Rhonda söka efter nytt jobb, utanför skolvärlden.

– Jag skall aldrig ens titta på en elev i en endaste klass, tänkte jag då, säger Rhonda.

Men när vårens lärartjänster lediganslogs hade hon fått näsan såpass mycket över vattenytan att hon ändå skickade in sin ansökan. Hon var öppen med i vilken situation hon befann sig.

– Vill ni ha den här söndriga människan, så varsågod.

Glädjande nog hörde många av sig och slutresultatet blev ett lärarjobb vid Staffansby lågstadieskola i Helsingfors.

– Det var en lättnad att inte behöva gå tillbaka till min gamla skola. Jag trivdes bra där men det är så förknippat med att jag mådde dåligt.

Att återvända till skolvärlden efter att ha varit sjukskriven i nästan ett helt läsår var inte lätt.

– Det var fruktansvärt, säger Rhonda. Jag trodde att alla skulle tycka att jag inte vet vad jag sysslar med.

– Jag tänkte först att jag inte berättar något för kollegerna. För nog fanns den där skammen där. Varför fixar inte jag det som alla andra klarar av?

Mindre undervisning och kompanjonlärare

Tillbakagången till arbetslivet skedde så att Rhonda först jobbade deltid och hade en annan lärare med sig i klassen utöver sitt arbetspar. Under hösten gick hon upp i arbetstid, dock så att undervisningsskyldigheten var något nedsatt. Och nu under pågående läsår jobbar hon 100%.  Självförtroendet har återvänt.

– Världen rasar inte om jag inte har den perfekta dagen. Jag fastnar inte längre i att vi kanske inte hann med det som jag hade tänkt. Tidigare blev jag jättebesviken. Förr planerade jag lektioner i det oändliga. Jag planerade en skolvecka så att jag visste att på torsdag kommer vi att vara på sidan 62. Det gör jag inte längre för det skapar bara stress. Det jag inte hinner med idag gör jag i morgon.

– Jag tar inte längre med mig något jobb hem och jag svarar inte på Wilma-meddelanden utanför arbetstid.

Se signalerna

Rhonda betonar det kollegiala stödet i processen att komma tillbaka efter en arbetsutmattning. Hon kallar sina kolleger för ett ”diamantgäng” och säger att hon inte hade klarat det utan deras hjälp. Och för de som kämpar med liknande symptom som hon själv har haft är rådet att ta en time-out snarast möjligt och be om hjälp.

– Att bara kämpa och kämpa är att gräva en jättedjup grop för sig själv. En grop som det är svårt att på egen hand komma upp ur.

En framtid som lärare?

När Rhonda Lindkvist var på bottnen fanns det inte ens på kartan att fortsätta som lärare. Nu, ca två år senare, är hon alltså tillbaka i skolvärlden och är 100% arbetsför. Såtillvida är det här en solskenshistoria, eller åtminstone en historia med ett lycklig slut.

Kommer du att fortsätta som lärare?

– Just nu känns det så. Men om arbetsuppgifterna fortsätter att öka i samma takt så nej.